VÅRRAPSODI.

Nu spirar det. Visserligen fick vi ta av plasten på vårt stora växthus när det blåste som mest, men jag hann i alla fall sätta lök och morötter i en av växthusbäddarna och visst grodde det. Visserligen knappt urskiljbara i ogräset som också grott, liksom det mesta i det andra jag sått. I en pallkrage växer pyttesmå malvor och i en annan tittar riddarsporrar upp trots det svala vädret.

Än så länge har jag tid att gå trädgårdsrundan. Senare kommer plantering och rensning. Särskilt förväntansfull är jag inför trebladsplantan som jag satt i min vilda trädgård. Där växer gula sippor och anlag till tulpaner som rådjuren inte hittat än. Också små anemoner framhärdar i ett gammal sprucket lerfat. Och över min vilda trädgård knoppas parklinden, medan almen fortfarande bidar sin tid. Måtte den klara sig från almsjukan.

På något underligt sätt har trädgården delats upp mellan S och mig. Han värnar pietetsfullt om grönsakerna, beundrar knappt synliga sparrisknoppar och har konstaterat att det är fjorton stycken, ett helt skrovmål alltså. Dillen skiftar bara i grönt mot den mörka jorden, zucchini och tomater vegeterar i glasväxthuset, tillsammans med pelargoner och en stor hibiskus.

Medan jag går runt och ser på allt jag glömt att jag satt, eller drar med mig S för att titta på den anspråkslösa hundtandsliljan som blommor i rabatten framför gäststugan, omgiven av storblommig vallmo och klematis, i framkanten skyddad av rosenspirea och den nästan outrotliga knölklockan, inser jag huur stoor trädgården är. Vid gaveln försöker azaleorna tro på livet, trots att rabatten är invaderad av blå toppklocka. Allt vore frid och fröjd om inte dessa överlevare till ogräs växer ännu snabbare än de planterade växterna!

Det förutspås en torr sommar. Än så länge till glädje eftersom förnuftet säger att det är för tidigt för gräsklippning, gräset skyddar mot uttorkning. I slänten sjunger påskliljorna på sista versen och rhododendronbuskaget ser friskt ut men blommar inte än.                                                                                                                  

Vi har ännu inte drabbats av bevattningsförbud och häromdagen var S ner och kollade ventilen i sjön som verkade att ha sjunkit i dyn. Till helgen har vi planer på att lägga i pumpen och planer på att dra på plasten på växthuset men innan dess måste vi hämta grus för att förankra plasten och sedan vill jag att vi köpa en båge av armeringsjärn så vi får humlen att klättra upp mot husknuten som tänker ta över den gamla mossiga hammocken och kanske jag måste rensa kryddlandet där det växer isop och lavendel  och en del annat som inte bör namnas vid namn och förresten borde häckarna kli …

Nej stopp nu! Vad håller jag på med? Lustgården ska vara till för rekreation och vila. Fast å andra sidan är jord fullt av endorfiner och sådana behöver jag. Så om vädret blir fint ligger jag på knä inför detta naturens under, vårens återkomst och sniffar endorfiner medan S ägnar sig åt sitt måleri.

Men hela tiden har jag i bakhuvudet, mitt skrivande. Där, på mitt skrivbord, står datorn som ett dåligt samvete, tangenterna är svarta och bokstäverna skriker ut sin förebråelse. Varför överger du oss, vi hinner ju ladda ur eller skära ihop innan du tar dig tid att förverkliga alla påbörjade projekt. Hur ska det gå med det där du började på tidigare i våras och det där gamla du skulle gå igenom och tänk på din ålder och GÖR någonting.

Och det är då - när jag inser att tiden faktiskt går och att jag har annat som väntar på mig än att berusa mig på endorfiner och förresten börjar det regna nu, kanske läge att luckra bland småplantorna och då slår jag igen laptoppen så den inte kan stå där och glo på mig och sedan går jag ut i den härligt doftande vårkvällen för att ta hand om mina telningar.