D A G A R

Dagarna går alltför fort.

Och det känns i gamla ben och slitna muskler.

Ändå finns styrkan kvar. Den räcker till för att lyfta jordsäckar och röja kirskål. Rabatterna har jag inte vågat mig in i. De är ett sammelsurium av växter, vilda blommor och domesticerade sådana. Tack och lov har jag inte gripits av städmani i trädgården och som en bonus fått uppleva skönheten hos blåklockor, prästkragar, vitklöver som satt sig som en bård kring salladssängen. Humlor har  vinglat omkring som små helikoptrar, ibland till hälften begravda i blomkalkarna. Guldbaggarna slagit läger i pionerna.

Men ve och fasa. I rosenrabatten kalnar stjälkarna. En STEKEL äter upp dem och deras kamouflagegröna färg gör dem nästan omöjliga att fånga.

Häromdagen beväpnade jag mig med lien och klättrade uppför källarkullen. Allt för att ta av daga kirskålsblommen. Det blev klumpigt gjort men jag fick bort det mesta. Källarkullen är brant och undergrävd av sorkar??? Som säkerhet lät jag lien glida ner vid sidan om snårig parksallad och förrädiska gropar. Sedan började nedstigningen till fast mark. Halvvägs ner kände jag balansen svikta och grep i desperation efter ormbunksbladen intill mig. Det hjälpte inte och jag rullade nerför slänten och blev liggande nedanför på marken.

Några skrapor i ansiktet men inga brutna ben. Och lien låg turligt några meter bort.

Njutning kan vara att släppa taget om perfektionismen. Att ge sig hän såsom bin, humlor och fjärilar gör. Att godta denna mångfald av liv som omger en. Men det händer ändå ibland när jag går runt och ser alla välskötta grusgångar, städade rabatter och gröna och stubbade gräsmattor att jag grips av avund över att inte ha livet under kontroll.

Ändå vet de, som läst mina bloggar, att någon kontroll har vi aldrig. Saker och ting sker som vi inte har möjlighet att hejda. Kanske är det så att man när man inser detta, också blir tolerantare mot växtvärldens marodörer. I grund och botten lever våra små telningar i trädgården ett lika osäkert liv som vi människor gör.

För att återkomma till tiden. Min känsla av att den förändrats är adekvat med vad forskningen säger. Tiden har förändrats många gånger och man vet inte idag vad dessa svängningar beror på. En del tror att det är något okänt i jordens djupaste gömslen som åstadkommer detta, andra att Tellus påverkas av sådant som sker i rymden. Det är en hisnande tanke och än mer hisnande blir den om vi tänker oss att tyngdlagen skulle svika oss. Milliarder människor skulle då slungas ut i oändligheten där deras stumma svävande skulle utgöra beviset på vår oförmåga att hejda det som sker.

Lättad över att dagen idag är en helt vanlig dag kan jag öppna dörren mot ett landskap badande i sol efter dagar av ihärdigt regnande. Pionerna kan återigen lyfta på sina blomhuvuden. Fjärilarna torka vingarna i solen, kalkarna ruska på sig och med ett snäpp räta på ryggen. Vilket under att se och höra fåglarnas sång, det sista är mig tyvärr förmätet, eftersom mina hörapparater för tillfälle är ur funktion.

Kanske hände det något under kalabaliken på källarkullen och kanske, var det kirskålens hämnd för att jag mejade ner dess skira blommor. Vem vet vad vi vet egentligen?

  KLOT och GRÖNSKA.