B L O M M O R.

För några dagar sedan var det mors dag och jag uppvaktades med en liten bukett förgätmigej. De så anspråkslösa blommorna, påstås enligt en tysk legend, ha fått sitt namn av en riddare som promenerade med sin käraste utefter en flod. Olyckligtvis föll han i vattnet och kastade då buketten med de blå blommorna till fästmön med orden ”förgät mig ej” innan han drogs ner av vattenmassorna.

I många år har jag sparat plantor och låtit dem fröså sig i en slänt kantad av spirea. Där blommar de villigt nu efter att scillan och påskliljorna vissnat.

Också i Lövberget täcks marken av förgätmigej, kanske i hågkomst om dem som lämnat oss. Det är alltid ett dilemma när jag stöter på blommor som är vackra men som tar överhand och kväver andra växter om man låter dem växa fritt.

I Lövberget har jag förgäves försökt utrota lupinerna, samtidigt som jag plockat buketter av dem och ställt dem i en vas på trappen.

Mamma, som gett mig i arv sitt blomsterintresse, tillbringade all sin tid i trädgården. Vid ett tillfälle använde hon en blomspruta för att utrota flugan vars maskar åt upp knopparna i hennes riddarsporrar. Det misstaget gjorde hon aldrig om, efter att ha sett att besprutningen tog död inte bara på flugan utan också på en hel del andra små kryp .                                                                 

Kirskålen hos oss börjar nu invadera källarkullen och visar tendenser att sprida sig till rabatterna. Den skira vita blomman upptäckte min äldste bror under en av sina vandringar, där den växte på en åker utanför ett torp. Omedveten om vad det skulle innebära bad han kvinnan i torpet att få gräva upp några plantor och satte dem sedan i Lövberget. Där trivs de bra och har invaderat stora områden i trädgården. I vitblommande böljande fält blommar och fröar de av sig och då hjälper det inte att veta att man kan äta dem i pajer eller som pesto. I åratal har jag fört krig mot denna överlevare men inser att jag är tvungen att acceptera dess övermakt. Så nu för tiden håller jag den i schack med hjälp av gräsklipparen och gräsröjaren. Blandad med andra växter är den minst lila vacker som blomsterhandlarens brudslöja vilken så ofta fyller ut köpbuketten.

Redan nu, i slutet av maj, börjar midsommarblommen titta upp här och där. Samtidigt står liljekonvaljen i knopp utmed vägen till vårt hus. Denna utsöka växt med sin fina doft och sina röda bär om hösten, som är farliga för människan att få i sig.

På verandan utanför vårt hus står ”min” korgstol. Där vilar jag mellan passen i trädgården, blundar mot solen och njuter. Överflödet av växter och alla träd som växt sig stora sedan S byggde vårt hus, suset av vinden i kronorna och fågelsången stillar min oro. Korta stunder av frid och känslan av att vara en del av allt detta genomsyrar mig.

Sedan går solen i moln, spillkråkan förebådar regn på väg. Och människan jag går in i sitt hus och stänger dörren mellan sig och de växter vilka sträcker sina kalkar mot det livgivande regnet.

Surr surr

.