Valborgsmässoafton.

Då var det dags igen för de flammande eldarnas kväll. Denna sed som har sin rot i hednisk kultur när elden troddes skydda boskap och människor för häxor och annat ont som kunde drabba dem.

Sedermera legaliserades den hedniska riten genom den heliga Walpurgis som föddes omkring 710 var en engelsk (enligt legenden) prinsessa, som kallades till Tyskland för att kristna tyskarna. Walpurgis blev abbedissa i Heidenheims kloster och helgonförklarades 870. Walpurgia förbereddes väl för sitt uppdrag i Tyskland och kunde genom sin höga bildning skriva Sankt Winibalds biografi och en redogörelse för hans resor i Jerusalem på latin och betraktas som den första författarinnan i England och Tyskland.  

Likt många kristna seder har elden sitt ursprung i den hedniska tron att man genom elden kunde skydda sig mot häxor. Den barbariska seden att bränna s.k. häxor på bål inträffade i Sverige så sent som i juni 1704. Något som tyder på eldens tilltänkta förmåga att skydda sig mot det onda genom eld.

                                                        XXX

I går kväll stod vi och såg på det omsorgsfullt byggda bålet nere vid Dammsjön. Till skillnad från många andra orter i Dalarna tronade ingen snögubbe eller människoliknande gestalt högst uppe på rishögen. Det fanns en risk att elden i den opålitliga blåsten skulle spridas, så en av deltagarna gick omkring med en vattenslang för att kväva alla förrymda eldtungor.

När våra barn var små väntade de ivrigt på Valborgsmässoelden, preparerade med hemmagjorda bomber; gräs och smällare vilket de stoppat in i burkar och som till deras besvikelse inte gav den bedövande effekt som de hoppats på. I stället fick de trösta sig med det praktfulla fyrverkeriet som fyrades av efter att det blivit mörk. Nu för tiden är fyrverkerier förbjudna på grund av att så många har skotträdda hundar.   

Valborg i staden vid Mälaren, där jag bodde som barn, hade festligheten av annan dignitet. Då samlades finklädda herrar och damer vid bålet, det hölls tal och sjöngs som hyllning till den vaknande våren.                                                          Vårat behov av riter är påtagligt. Kanske bildar de ryggraden i en värld där mycket av det gamla försvinner, kvar återstår det yttre skalet. Jul och påsk traditioner firas trots att många inte tilldelar dem någon annan betydelse än julklappar och god mat och i bästa fall samvaro med våra närmaste.

I år hade vi turen att fira Valborg i klart om än kyligt väder. Inne i bystugan fanns fika och varm korv till försäljning och utanför stod några barn i ett stånd och sålde blombuketter.

Annat var det en tidigare Valborgsmässoafton när snön dalade ner och det med nöd och näppe gick att få eld på brasan. Frusna stod vi otåligt väntande och kunde lättade dra oss hemåt när elden till slut tagit fart och rishögen brunnit ner. En annan gång klädde min väninna Ylva och jag oss fina och gick till brasan där jag hade fått för mig att jag skulle läsa något. Jag valde en dikt av Pär Lagerkvist: Nu löser solen sitt blonda hår / I den första gryningens timma / Och breder det ut över markens vår / Där tusende blommor glimma.

Min späda stämma drunknade i stojet runt omkring. Några närmast stående såg förvånat på mig och undrade vad jag höll på med. Och det var enda gången jag försökt mig på att vara Valborgsmässotalare. Idag nöjer jag mig med att vara åskådare till det praktfulla skådespelet när elden förjagar alla häxor och onda krafter från vår närhet, innan jag kliver in i bystugan för att dricka kaffetåren och umgås med andra bybor.