V I R V L A R.

Ibland går jag bara bet. Det är som om hjärnan storknar av övermättnad, så mycket ryms i den som jag måste gräva upp med min kapacitets lilla tesked. Minnen kommer och går genom projektorn men negativen bli aldrig klart urskiljbara. Var det verkligen så. Kändes luften som fylld av is när jag drog ner den i lungorna, eller är det en efterkonstruktion? Dessa tidiga morgnar på väg till skolan och himlen över Mälaren som skiftade i citrongult, pistagegrönt och isande blått. Och var det för att jag var liten som snövallarna var så höga att vi gick som i en tunnel?

Sedan hemkomsten till det rappade stenhuset med sina blindfönster och vålnaden efter biskop Laurentius Gothus som en viskning ur väggarna.  Sågspånet på vinden dansande i ljuset genom de elipsformade fönstren och fru Bedingers hemlighetsfulla garderob där vi föll för frestelsen att dyrka upp låset och det enda vi hittade var gamla tantkläder som luktade malmedel. Hågkomsterna störtar sig över mig och drar mig tillbaka till det förflutna.. Sedan ser jag hon som var jag så förbenat spenslig och blek med alla framtidens drömmar hägrande och övertygelsen om att drömmar var till för att förverkligas och mammas och pappas liv som var ett mysterium jag försökte lösa utan att ha den vuxnas redskap att hantera det med.

Hågkomsterna återkommer om natten. Människor jag glömt för länge sedan dyker upp: hus jag bott i är förvandlade, illvilligt insnärjda i vegetation och personerna jag återser stigna som ur boken om Alice i underlandet, där allting är skevt och förvrängt. Och sedan alla dessa barn . . . Ibland möter jag Mikael i drömmen och jag fylls av lycka, Själv verkar han förvånad och undrande över min glädje över att återse honom. När morgonen kommer och jag slår upp ögonen i sängen intill S och känner med handen är han redan uppstigen och sängkläderna har hunnit svalna. Jag värjer mig för känslan av lycka för verkligheten ser inte sådan ut. Den är minnet av min sons fina ansikte och hans tonårsjargong när han stiger innanför dörren. Men där hans kropp borde finnas finns bara ett tomrum och som alla tomrum talar det om förlust.

I morgon inträffar den dag jag vägrar att godta. Bilresan över ljungklädda hedar och det lilla propellerplanet genom vars fönster vi ser ön närma sig och den gungande marken som begravt byggnader under lavan och som är en bild av det Hades, vilket åtföljt mig efter beskedet om hans död.

Oförmögen att tackla det som stiger ur morgonen sätter jag mig upp. Att verka och vara är den enda bot jag känner till. Detta att röra mig, intala mig att mina bestyr i huset har betydelse och hela tiden medan jag uträttar dem ropar orden på mig; ropar tangenterna efter mina fingrar, anklagar mig för att jag inte rör vid dem som om jag genom detta gör dem stela och blodfattiga. För så är det, man kan ålägga sig verksamhet, jag kan vända ryggen till det som förföljde mig redan som barn, medvetandet om döden, delvis på grund av den hotfulla stenbyggnaden som kallade med sin kyrkklocka varje kvart, varje halvtimme, varje timme, ingjutande i mig; Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade. . . *

Det har tagit långt tid för mig att inse att också detta att sörja är ett kall, främmande för nutidens ideal. Det finns ingenting fulare och ohanterligare än sorg och ve den som påminner om vad som varit. Hålet som aldrig kan fyllas annat än av sorgens materia - och den är inte densamma som levandets andedräkt.

Idag skriver jag på min nittioförsta blogg, inte för att läsas men för att tangenternas rop efter fingrar ska tystna för en stund. Bortanför mitt skrivbord väntar tvätt, dammtorkning och annat krafs som hör nuet till och som blir ett villkor för min existens i vårt stora tvåvåningshus. Och därför reser jag mig upp från min skrivbordsstol, fäller ner locket över de kvidande orden och skrider till verket beväpnad med hink och trasa och önskar att jag kunde städa min hjärna lika effektivt som jag städar mitt hus.    

* ... så skall jag giva eder ro.

Matteusevangeliet 11:28