V A T T E N O C H I S.

Glansis. S tar av sig skorna och på sig pjäxorna och sedan långfärdsskridskorna och så förvinner han ut i en halvcirkel medan jag styr sparken mot andra sidan sjön. Den sjö som på något vis är naven i vårt samhälle. Det är där vi samlas när det frusit till, vuxna med barn på pulkor eller ifall det är snö på skidor. .                                                                                                                                          

Detta förunderlig att något kan leva under isen, något som hör våra fotsteg, våra röster, de i sin värld, vi i våran. Vad tänker de? Spritter de till och minns något, skvalpet av årtag, känslan av befrielse när de lossar alltför tidigt från kroken och försvinner ner i vattnet igen. Och gäddan på lur vid strandkanten som lockas av det metallskimrande draget. Hon som bara följer med i början och sedan vispar till med stjärten och är borta, en mörk strimma under ytan som söker ner till djupet.

Tidigare innan kräftpesten slagit till i så gott som alla svenska insjöar brukade S och jag ge oss ut i båten. Jag hängande över relingen med ficklampan lysande ner i vattnet och S på helspänn vid årorna. Det blev aldrig några stora mängder, inte som berättelserna om hur man förr fångade så mycket kräftor att man fick förvara dem i badkaret innan de skulle kokas.                                                         

Vatten har följt oss från det vi låg i fostervattnet. Från början allra första början kräldjur som tog sig upp i land och så småningom utvecklades vidare. Vi bär urtidsanlagen, som till exempel att sköldkörteln är en reminiscens av gälar något som läkaren påpekade för mig vid ett besök på sjukhuset.                                      

Vackra klara dagar när landskapets träd, mossor och gräs speglar sig i en upp och nervänd värld där nere i vattnet är det inte svårt att tänka sig näckens palats och sjöjungfruns lek bland trädtopparna. Den där bilden är analog med återspeglingen av ett rum i tv rutan, eller träden som rör sig ljudlöst i blåsten utanför fönstret. Någonting ogripbart som om världen omkring oss är en bild med vilken vi inte har någon förbindelse eftersom den är en spegel av det rum i vilket vi befinner oss likgiltig för känslan av berörelse eller förnimmelse av värme eller kyla.

Också embryot i moderlivet, som lyssnar till moderns röst och ibland hennes gråt eller sången hon sjunger när hon rör sig i rummet, lyssnar och vet redan allting som kommer att ske på samma sätt som bilden i rummet omfattar det den återger. Fostret vet och förnimmer men det är först efter att hon fötts som ljudet drabbar henne, hennes eget skrik, det hårda ljudet av köksredskap och klangen i sprött glas. Genom sin existens levandegör hon bilden och förverkligar allt hon vetat sedan urminnes tider.

Där nere i vattnet skymmer det, stråk av rost och snö. Den första riktiga nyisen är genomskinligt och klar, den sviktar inför de långa skären och ljudet av medar, sedan grumlas isen, blir ogenomskinlig och vad som sker där under ytan vet vi inte längre något om.

Efter skridsko och sparkturen återvände S till skor och ryggsäck som han låtit ligga kvar där han bytte för en stund sedan. Vi går backen upp mot vårt hus. När jag vänder mig om ser jag alla frusna vattendroppar glimma och känslan av att inga diamanter i världen kan mäta sig med synen av denna rikedom. Kanske består den känslan delvis av att jag vet att de gnistrande kristallerna inte går att behålla. Tar jag dem i handen smälter de och återgår till vad de egentligen är, vatten som frusit till is.

 Siljan i kölddis