UR LED ÄR TIDEN.

Årets första värmebölja. Med nyväckt energi gräver jag, pallkragejord som tjänat sitt syfte förra sommaren men som nu duger som grund till nya odlingsbäddar. Av komposterna har den ena producerat en skottkärra med fin jord. Och den nya odlingslimpan är grundad med löv och tunna kvistar täckta med halm och ovanpå det kogödsel, de sista två lagren består av gammal förbrukad jord från en låda där jag försökte odla rödbetor förra sommaren och sist av allt några säckar grönsaksjord täckt med ett tunt lager kompost. I denna väl vattnade odlingslimpa sådde jag persilja och täckte alltsammans med en växttunnel. Det vore väl som sjutton om de inte skulle producera vårt årsbehov av italiensk storbladig persilja. 

Allt har sin tid säger ordspråksboken. Men årstiden tycks inte ta någon hänsyn till detta. Den första värmeböljan brukar komma senare, inte nu alldeles efter att snön smält bort. Men hur det än förhåller sig med detta ändrade klimat är det ändå bäst att passa på. Jag stressar från det ena till det andra. Passar på att sätta om pelargoner medan jag kan göra det utomhus utan att förfrysa, små basilika, skott från en inköpt krav-basilika sätter jag också i större krukor och i två pallkragar till hälften fyllda med grönsaksjord täckt med såjord sprider jag ut frön till vit tobak, vädd och malva Därifrån rusar jag till den mindre fina komposten, som jag sållar för vidare användning. Jag hackar febrilt i en jordhög för att få upp mer användbart material, men där stöter spaden mot frosten och jag får ge upp.

Detta hackande, krattande och grävande gör mig fullkomligt utmattade. Jag faller ihop i korgstolen och låter solen steka. I andanom ser jag trädgården fyllas av blomsterkraft och frysen av grönsaker inför sämre tider. För så blir de väl?

Allt verkar upp och ner den här våren. I USA sprider sig Trumpismen. Biggest in the world vill bli större än någonsin och hotar till och med en avlägsen ö där ingen bor utom pingviner. Samtidigt med trumpismen pågår förödande krig i olyckligt drabbade delar av världen. Och kanske är det därför, i rent självbevarande syfte jag sysselsätter mig så hårt.

Eller är det den djupare oron. Den jag INTE kan fly ifrån. Ångesten över min dotters sjukdom. Den finns ständigt närvarande. Ilskan över att bromsmediciner och botemedel stoppas på grund av att den redan godkända medicinen behöver godkännas av HELA EU. Detta innebär att den måste genomgå ett nytt godkännande innan det kan släppas till allmänhetens förfogande. Samtidigt pågår en diskussion huruvida antidepressiva läkemedel kan ge upphov till alzheimer, något som man sett tecken på men som ännu måste undersökas och verifieras. Kan detta vara orsaken till att fler idag drabbas av demenssjukdom? Statistiken tyder idag på att allt fler använder medicin mot depression och skulle det vara så att brukandet av Sertralin och andra liknande preparat innebär ökad risk för att insjukna i t.ex. alzheimer är det ju ett stort misslyckande för dem som godkänt dessa läkemedel.

Som en flykt mot den allt mer hysteriskt snurrande jorden och mitt eget inre kaos av förtvivlan är jag tacksam över dessa soliga vackra dagar. Även om också den alltför tidiga våren också är en konsekvens av den miljöförstöring som trumpisterna förnekar.    

Årets första värmebölja.docx

Ladda ner DOCX • 16KB