TÄNK 2.
- Bibbi Rydberg
- 25 sep. 2023
- 2 min läsning
Jag kan inte riktigt släppa tanken på att tänka. Om tänkandet skulle vara kriteriet på att man finns till, finns det då några sätt att mäta på hur mycket man finns till, kvantitativt eller kvalitativt. Kanske kan man värdera tankarna efter någon slags skala från 0 - 10 t.ex. Man skulle då kunna tänka sig att den koncentrerade tanken angående för människan viktiga frågor såsom existensen med dess olika problem skulle vara den högsta tanken. Då måste man alltså i första hand ha en uppfattning om vilka som är existensens huvudsakliga problem varvid uppstår en ny skala enligt vilket vi bedömer detta.
Sedan är det frågan om kvantiteten på vårt tänkande. Pågår det ständigt eller kan vi betrakta det som tidsmässigt bundet? Om natten sover vi ju och är då försatta ur spel som medvetna varelser, alltså måste kvantiteten stå i direkt relation till hur mycket vi sover. Sover vi åtta timmar, vilket rekommenderas, återstår 16 timmars medvetande under vilket vi med hjälp av disciplinära åtgärder koncentrerar oss på tänkandet i samhällets tjänst. Detta måste alltså bli det ultimata tänkandet. I relation till detta kan vi ställa slarvtänkandet; det huruvida man glömt att borsta tänderna på morgonen eller vad grannen har för sig bakom fördragna gardiner, kort sagt allt det där ofruktsamma och meningslösa tänkandet.
Kanske kunde man tänka sig tänkande som beställningsvara. Skulle man i så fall arvodera tänkaren per tänkt ord, mening, sida, ark? Beställaren kunde uppge önskat innehåll för tänkandet och slapp på så sätt tänka under arbetstid, något som säkert skulle gynna arbetsinsatsen. Eftersom den moderna människan har så litet tid att tänka, annat än slarvdito, så kunde hon vid dagens slut känna befrielse över att någon annan tänkt åt henne och kunde i stället med gott samvete ägna sig åt sociala medier.
Sociala medier kräver ju så gott som ingen ansträngning eftersom medierna tänker för vår räkning. De inte bara talar om vad vi bör köpa, hur mycket vi bör äta, motionera, sova och på vilket sätt vi kan umgås. Det finns kort sagt nästan ingenting som inte media kan lösa, således kan vi utan att misströsta ägna oss åt korsord där vi oftast hittar svaret på frågorna genom att konsultera mobilen, allt detta utan annan möda än att scrolla på skärmen.
Samtidigt finns det just inget svårare än att upphöra tänka eftersom vi då tenderar till att tänka alltför mycket på att vi måste låta bli att tänka. Sedan … uppstår en ny fråga rörande djurens tänkande. Tänker en hund t.ex. Nu ska jag bita den där i benet innan den verkställer bitandet. Eller är djurets tänkande av en mer reflexartad karaktär som i huvudsak grundar sig på instinkten, samma instinkt som får mig att höja handen och krossa den stackars myggan som suger mitt blod, eller skrika `förbaskat också´ när jag sticker mig på en rosentagg. Allt detta sker utan att jag först tänkt att jag skulle döda myggan eller okväda rosenbusken för dess taggar.
När tankarna så att säga tjorvar ihop sig blir tänkandet mig övermäktigt. Detta skapar kaos och den enda hjälpen som finns att få är hårt och skoningslöst arbete. Den energi som åtgår till detta förhindrar all annan tanke än den som är kopplad till huruvida man orkar lyfta upp den där förfärligt tunga stenen eller släpa den överfulla skottkärran till komposten.





Under 1800-talet ägnade sig psykologer åt att försöka mäta hur många tankar man hann tänka under en viss tid. Den forskningen övergav man dock snart. Numera brukar man tala om att 90% av de tankar man tänker en given dag är samma tankar som man tänkte dagen innan. Och det är väl kanske ganska rimligt, om än lite nedslående att man går och tänker samma tankar som tidigare.
/Andreas