T A E T T D J U U P T A N D E T A G

Förr när jag var barn (det är längesen nu) brukade jag alltid sitta med benen i kors i sängen och vagga av och an. Det var på så vis jag läste läxorna, kanske var det fel studieteknik för det var inte så mycket kunskap som fastnade. Och eftersom jag halvsov i skolan hade lärarna funnit det bäst att låta mig vara ifred.

Tyvärr förblev gungandet med kudden i knät och korslagda ben ett handikapp som förföljde mig långt upp i åren. Många gånger nödgades jag gunga i hemlighet, särskilt besvärligt blev det om resårerna gnisslade vilket lätt kunde misstolkas. Men med åren avtog mitt gungberoende och avsomnade helt till slut, på samma sätt som mitt nikotinbehov gav upp och slutade förleda mig att röka i lönndom. Ändå känns det idag förnedrande att jag inte ens kan sitta i kors med benen, något jag en gång varit nära på mästare i.

Detta visade sig tydligt häromsistens. Gripen av övermod köpte jag en yogamatta varefter jag annonserade för mina närmaste att ”jag tänker börja yoga”. Mhm, svarade de och fäste inte så stort avseende i vad jag sagt. Kränkt över att inte ha mötts av beundran och uppmuntran sökte jag reda på ett youtub program, ett gratis sådant.

Den medelålders dam som nu skulle bli min instruktör, började genast tala ur skärmen. Varsågoda, ni kan börja nu, sa hon. Men innan jag kunde börja måste jag inleda med några obegripliga ord på ett främmande tungomål. Allt detta skulle utföras sittande med korslagda ben. Det var då jag drabbades av insikten att korslagda ben hörde till en gången tid. Jag gjorde som hon rådde oss stelbenta att göra, nämligen la en kudde under knät, greppade sedan stadigt om mina korslagda och förenade mig med ett högljutt nasalt sjungande som i mina öron tonade nästan perfekt. (Jag hade inga åhörare som kunde yttra sig!) Mina korslagda klagade, det gjorde ont i höfterna, samtidigt skulle jag ta låånga djuupa andetag genom nästan ända ner i magen. Vid de första försöken var jag nära att kvävas och öppnade skyndsamt munnen kippande efter andan. Det föranledde mig att grubbla över vad som VAR magen. Menade hon buken eller högre upp, i vilken av dem skulle man fylla på med luft för att sedan andas ännu mer tills bröstkorgen vidgades. Allt detta skulle ske så avspänt som möjligt med ögonen slutna. Således fortsatte jag.

Jag drog in djuupt genom näsan som var en smula täppt men det gick ändå ganska bra, sedan kände jag hur luften färdades via luftstrupen ner till den s.k. magen allt medan jag reflekterade över om jag spände ut musklerna i magen så den blev större eller om magen var en ballong dit mina andetag förde syret. Under detta spändes axlarna, nacken blev stel som en pinne, och andetagen gurglade förtvivlat när jag försökte låta bli att andas. Och det värsta av allt, höfterna, låren, benen skrek efter frihet, tills jag nödgades släppa taget, sträcka ut benen och falla omkull på Yogamattan. Liggande blev de djupa andetagen allt djupare och jag fick kämpa mot en överväldigande lust att sluta ögonen och inte öppna dem igen förrän yogapasset var över.

Två (2) gånger slutförde jag den en timme långa yogalektionen.

Idag har jag fått byta ut min ordinarie skrivstol mot en vanlig stol eftersom något tycks ha hänt med min kropp som släpar sig fram och helst av allt vill lägga sig raklång, absolut inte sitta i en ergonomiskt utformad skrivbordsstol. Men manad av min skrivarådra och känslan av att det var länge sedan jag var intellektuellt aktiv har jag ändå intagit en acceptabel position framför tangentbordet. Borta är mina ambitioner i att bli ett gymnastiskt och djupandande fenomen. Och vad sjutton vid min ålder … Vid min ålder flyttar folk till Mallis och steker sig i solen om dagarna och hänger på barerna om kvällarna. De röker och super och uppskattar ålderns rätt att njuta av livet. Ingen lägger sig väl frivilligt på rygg med hotet om att kvävas eller drabbas av en stroke.

Nu i dags dato har jag lindrat ålderns tillkortakommande med två Alvedon och om jag siter lätt svankande med båda fötterna mot golvet och armarna i vinkel mot datorn funkar det rätt bra. Nästa gång jag försöker med någon omänsklig övning kommer jag inte att förvarna mina närmaste, trots risken att behöva akut transport till lasarettet. Till dess tror jag på min förmåga och ämnar inte bevisa den än på ett tag. Kanske går det bättre på våren, i solen, och med mattan utlagd på det gröna gräset omgiven av min trädgårds alla doftande blommor och blad. Såvida inte hösnuvan tar stryptag på mig, då blir det Mallis … barer och vin och yogamattan skänker jag gärna till den som behöver den bättre än jag.