SVANDUN OCH SILVER.

Utanför fönstret till det kombinerade arbets och gästrummet böjer sig björkarna, aspen och den manschuriska valnöten inför ett annalkande oväder. Bortanför träden skymtar en flik av den grå himlen.

Om man från andra sidan riksvägen följer vägen förbi några mindre samhällen för att sedan vika av rakt upp mot skogen kommer man så småningom, om man inte åker vilse på de luriga grusvägarna som det finns så många av i Finnmarken, till Lövkullens skola. Den stora röda byggnaden där min yngste bror och hans fru Barbro bodde i många år.

Första gången jag träffade henne var i Lövberget, där de bodde i Härbrät över sommaren. Det mötet blev en upplevelse för mig och grunden till en livslång vänskap. Jag hade just avslutat en termin på en Folkhögskola vilken avlöstes av ett kort arbete på ett hotell i Rättvik. Med mig i bagaget, när jag anslöt till den övriga familjen inför vår sommarvistelse på fäboden, gömde jag den nya morgonrocken, inköpt för min sista lön på hotellet. Morgonrocken var en skapelse av spets över ett blankt konstsiden, ärmarna hellånga och svandunsprydda liksom fållen nertill och avgjort det vackraste jag sett någon gång. Till den hörde eleganta tofflor, med svandunsprydda pongponger kokett viftande på tåhättan.                 

Jag var tonåring och hjälplöst svag för allt som påminde om Hollywood och smäktande filmstjärnor tillbakalutade mot sidenklädda kuddar i väntan på uppvaktande kavaljerer. 

Morgonrockar är till för att bäras. Således steg jag ur sängen morgonen efter min hemkomst, och klädd i det svandunskantade plagget och med tofflorna på fötterna skred jag över tröskeln till pörtet för att inta mitt morgonkaffe. Det var då jag drabbades av det torftigt dukade bordet, brödkorgen, de enkla och delvis kantstötta kopparna. Och samtidigt drog jag mig till minnes att vi, under sängen i pörtet, förvarades den silverservis som för tillfället inte låg på pantbanken. Liggande på knä drog jag fram resväskan med silverkannan, gräddsnipan och sockerskålen och dukade fram ståten på frukostbordet. Sittande på den breda bänken pappa gjort av en kluven stock kunde jag nu inmundiga min ståndsmässiga frukost.

I de två primitiva rummen, med farstun där väggarna var tätade med drev och bomärken från huggare och jägare talade sitt tydliga språk, de gnisslande dörrarna med rostiga lås och sotet och röken från brasorna, svepte jag omkring i min spetsmorgonrock, omedveten om vilket egendomligt intryck det kunde göra på min omgivning.

Min svägerska föll i alla fall till föga inför denna taniga gestalt som rörde sig likt en diva i den gamla fäbodstugan. Vad mamma och pappa tänkte har jag ingen aning om, men troligtvis var de roade över min egendomliga utstyrsel, men alltför taktfulla för att visa det.

Också den där morgonrocken försvann med tiden, liksom mammas Diorkappa. Men vart? Finns det nåt osynligt svart hål som drar till sig våra ägodelar eller vart tar de vägen? Lika var det med Pettsons skära konsidenklänning från USA. Också den ligger någonstans i persedlarnas gömme och begråter ödet att aldrig ha hunnit klä min flickkropp innan den fördes bort till de ratade plaggens sista vila.

Som de flesta romantiskt lagda har jag alltid varit svag för rosor. Kanske hänger det ihop med spetsar, silver och siden.

Rugosaros. Dubbla kronblad. Förädlad.

Sprider sig måttligt.

Vresros. Enkla blommor.

Sprider sig och hör till de invasiva rosorna.