F O R M I C A - R U F A.

Myrornas liv är i sanning ett mysterium. En som fördjupat sig i detta ämne är den amerikanske författaren Mark Twain som i en samling berättelser låter en person tro sig stå i kontakt med myrorna. Han ber dem om hjälp för att försvara honom i en duell, något som myrorna med entusiasm går med på. Men under duellen dyker inga myror upp och huvudpersonen får duellera på egen hand. Novellen ingår i samlingen Den franska duellen vilken också gett namn till novellsamlingen.                             Myran är i novellen givetvis en allegori, men det hindrar mig inte från att tro att myran har en viss förmåga att kommunicera med människan

Mina iakttagelser grundar sig på mitt första vaknande intresse för denna insekt. Historien börjar för länge sen när min moster fortfarande levde. Hon hade på sin ålders höst, som änka efter Ilja Busch, övertalats att köpa en mycket dyr dammsugare. Dess enda påfallande förtjänst var den långa sladden, på minussidan låg priset och den höga räntan på avbetalningen. Nog om detta.

Efter min mosters död tillföll det mig att ta hand om den dyrbara pjäsen och den fortsatta avbetalningen. Jag gjorde det så gärna övertygad om dammsugarens förträfflighet och den utförde ett bra arbete i några år. Men sen hände något.

Myrorna invaderade trappen och ingången till vårt hus. Man kunde följa dem från den dolda källan under våra pallkragar. De samlades och tågade efter vissa strategiskt uppgjorda planer mot trappen. En ringlande ström syntes bana sig väg genom växtligheten i rabatterna till sitt högkvarter under verandan där, de rådslog om bästa sättet att anfalla.

Vi försökte med alla medel att freda oss. Nån hade tipsat om att hälla lättdryck sötad med aspartan i deras väg. Nåt som påstods vara giftigt för dem, men som visade sig vara helt overksamt. Sedan var det kanelburkens tur, inte heller kanel tycktes avskräcka dem. Maken och jag resonerade om Myrr, gift som vi annars avhåller oss från. Köpte alltså, som en sista desperat åtgärd, några preparerade dosor, kring vilka myrorna gjorde halt för att sedan fortsätta mot trappen.

En dag då de som vanligt skickade ut spejare från trappens underrede, för att kolla fiendens position, och vid misstanke om anfall kalla på förstärkning, vaknade mordlusten hos mig. NU FÅRF DET VARA NOG; röt jag så maken förvånat tittade ut genom dörren till ateljén. Med dammsugaren i högsta hugg gick jag till angrepp- satte på den och likt ett förgörande vapen sög dammsugaren i sig myrorna. Slurp, sa det och så var trappen för första gången på länge helt ren från myror. Jag bemästrade mitt dåliga samvete, lät dammsugaren ligga kvar där ute, och skyndade in för att laga lunch. När jag en stund senare skulle hämta sallad i grönsakslandet hejdade jag mig förfärat.

Det rykte om dammsugaren.

När maken skyndade upp till min hjälp hade röken avtagit, men dammsugaren avgav i stället en obehaglig lukt. Vi försökte upprepade gånger få liv i den men fick till slut kapitulera inför fakta. Den var stendöd. Genom en massiv attack av myrorna, som kissat i den, hade motorn brunnit! Och naturligtvis var allt hopp om försäkring utesluten på grund av omständigheterna.

Av detta lärde jag mig att ALDRIG kriga mot myror. Idag tillåter jag dem att i sämja med mig bygga upp en myrstack kring en gammal stubbe och skyddade av vårt gemensamma fredsfördrag hållas med sitt. Och som om de förstått mitt blida sinnelag låter de mig passera tätt intill deras pågående stackbygge på väg till Paprikahuset, utan att ta någon notis om mig.

Min slutsats är, låt naturen sköta sitt och kanske också oss människor att ta lärdom av myrornas höga intelligens och strategiska förmåga.