SONGES

Häromdagen var S och jag på teatern.

Vi såg ”I ETT HUS VID TIDENS SLUT”. Manus & regi Helena Röhr. Musik sångtexter & ljuddesign Stefan Sundström. Scenografi & kostymdesign Hansson Sjöberg. Ljuddesign Toril Hallqvist. Musikdesign Linda Nieminen. Skådespelare: Joel Torstensson, Mala Kyndel, Anna Wallander, Birgitta Henriksson

Ljussättningen och scendekoren imponerade och själva berättelsen kändes trovärdig, Det låg en tragik i missnöjet över att deras strävan efter materiellt välstånd inte tillfredsställde deras begär utan snarare ökade det. Samtidigt med besvikelsen uppstod en rädsla för naturen som de uppfattade som hotfull..

Idén är intressant och framförandet originellt med nästan burleska inslag. Till dem hör den mystiske och urgamla skepnad som i bakgrunden följer de två nyinflyttades försök att förverkliga sina mål. Denna grå och undflyende skepnad påminner om ett orakel, vilken med en viss ironi och vänligt löje finns som en påminnelse om det fåfängliga i parets strävan.

Scenografin var speciell med sina drömlika sekvenser, ibland till hälften dolda bakom en skir ridå där man endast anar skådespelarnas gestalter. Ljussättningen är också imponerande och visar vad man kan åstadkomma med hjälp av tekniken.

Det får mig att tänka på Carl Jonas Love Almqvists Songes. De dikter i vilka författaren gestaltar en drömlik verklighet, en blandning av det sagolika och vilda. Läser man om Almqvist slås man av den genialitet han begåvats med. Hans produktion som författare och poet rymmer vitt skilda verk. I Törnrosens bok samlas en del av det han skrivit. Ändå var han, trots att han tidvis uppnådde stor uppskattning för sitt författarskap, ett av dess tragiska öden vilket så många begåvade människor drabbats av. Han kom ur en välbärgad släkt men gifte sig med Anna Maria Andersdotter Lundström en kvinna av folket, och ansågs i och med detta ha svikit sitt stånd. Efter att ha råkat i svårighet under sitt arbete på Aftonbladet skuldsatte han sig hos en ockrare och anklagades för att ha försökt giftmörda denne. För att undgå lagens långa arm flydde han till USA där han ingick äktenskap med en äldre dam vilket innebar att han begick bigami eftersom han inte var frånskild från sin svenska hustru.

Så småningom hamnade han i Bremen där han levde under ytterst knappa villkor och där han också dog och begravdes. Efter mycket om och men lyckades man lokalisera hans grav och föra hans stoft tillbaka till Sverige där han begravdes på Solna kyrkogård tillsammans med sina två barn, sonen Carl Ludvig Wilhelm och dottern Maria Lovisa.

Car Love Jonas Almqvists öde har fascinerat många. Han var långt före sin tid bland annat vad det gällde kvinnans självständighet. Idag, femtioåtta år efter hans död, spelas hans verk fortfarande på teatern.

Och varför kom jag att tänka på denne sedan länge döde författare och poet i samband med pjäsen vi såg. Det kan jag egentligen inte svara riktigt på. Bara att den fick mig att associera till dröm och ävlan, längtan och urtid såsom jag delvis uppfattade Maria Röhrs iscensättning av människans sökan efter något hon tror sig hitta i det materiella - vilket alltmer fjärmar henne från naturen.        

Carl Jonas Love Almqvist

1793 - 1866.

Författare, lärare, präst och tonsättare.

Man kan med all rätt kalla Almqvist

för mångsysslare inom det intellektuella området. Därutöver var han under en tid anhängare av

Rousseau och försökte sig på att leva lantliv tillsammans med hustrun Maria.