S E P T E M B E R.

De här dagarna har jag ägnat åt att sortera mina ägodelar, som jag under  sommaren förvisat till röran i olika skåp och lådor. Jag har också gått igenom diverse golvrengöringsattiraljer, skaft som skulle skruvats på någonting som inte går att hitta. En gång i tiden måste jag ha stått inför utbudet av städartiklar i butiken och tänkt mig att om jag bara ägde den där golvmoppen eller fönsterskrapan så skulle huset ha städat sig självt. Här hos oss har vi fortfarande sommar och vintertid. Därför täcks vardagsrumsgolvet av utedynor som ska torka ordentligt, innan de stuvas undan inför nästa sommar.

Jag har svårt att tänka mig att bo i ett land där inte årstiderna förändrar naturen. Höstens fanfar av färger och sedan de nakna grenarna som avtecknar sig mot himlen. Kring stigen uppför berget fäster regndroppar vid det gulnade gräset, som når mig upp till midjan. Det här var också den tid när mamma drog fram resväskorna från gömslet under sängarna i Lövberget och våra resor till Italiens brusande stadsliv.

Nu reser jag inte längre, annat än till mataffären i den lilla stad som en gång i tiden såg mig födas. Ibland längtar jag efter det där stadslivet och på parkeringen vid ett av stadens matvaruhus kan jag intala mig att jag står på undre däck på en färja som förbinder Danmark med Tyskland. Men i grunden vet jag att de långa resornas tid är över, dels på grund av min ålder men också på grund av annat som gör längre resor otänkbara. Och kanske är det lika så bra. Det finna andra människor - vilkas förflyttelse bara är den jagades flykt från eld och död, människor vilka längtar att stänga dörren omkring sig och familjen och slippa andas in lukten av brinnande skräphögar, rester av de hus som begravt så många i rasmassorna.                                                            Ändå … sitter en liten globetrotter där. Den påstår att det INTE räcker med att vara hemma i sig själv, medan trygghetens kombattant säger att hemmets frid är människans lycka.                                                                                                                                       

Inför varje flytt vi gjorde under min uppväxt mulnade pappas ansikte. Han som var äventyrare till sin läggning avskydde när förändringen stod inför dörren. Väl på tåget hade han redan glömt sin motvilja inför resan.                                       Och varje gång jag for ifrån dem ville jag återvända hem. Det tog mig åratal att slita föräldrabanden om jag någonsin har gjort det på allvar. Vi tror att vi kan göra oss fria från det förflutna, men det förflutna följer oss i ryggsäcken vi axlat och dyker upp när det är som minst väntat. Därför blir jag ett konglomerat av andras ord, vanor och riter utan att ens vara medveten om det. På samma sätt följer mig naturen som ett minne. En del färgade av värme andra av den iskyla vi möter när vi står inför det definitiva avskedet från människor vi älskar.

I drömmarna kommer fragment tillbaka till miljöer som påminner om dem jag upplevt tidigare, om än i förvanskad gestalt mig. Märkligt nog har jag börjat sjunga i sömnen och väcker både mig och S med min anatonala sång. Vem jag ärvt denna egenskap av vet jag inte för mig veterligen var ingen i min släkt sångare. Är det något ur mitt allra djupaste omedvetna som sjunger med blåsten och regnet mot fönsterrutan medan jag vilar i Orfeus armar.