SÖTVATTEN.

Häromdagen. En glimt av solen på trappen, i den vita utslitna plaststolen med en filt som skydd mot kylan. Vinden som plågat oss så ofta i vinter höll andan. Det finns sådana stunder när allting bara stannar upp och själen vilar, stunder som inte är till salu hur mycket pengar du än äger. Det är inte bara att fylla lungorna med luft utan luften i sig skulle kunna liknas vid ambrosia, den vederkvicker mig och får mig att med förvåning slå upp ögonen och säga mig; javisst jag är ju här. I mig.

Efter besök av barn och barnbarn konstaterar vi att språket har förändrats. Allt tycks rusa, ändelsen på orden sväljs av nästa ord och på så vis blir samtalet tämligen obegripligt för den som hör till den äldre generationen. Det är säkert adekvat för vår tid där livet självt tycks rusa, ibland mot sin undergång. Det krävs motståndskraft och vilja för att inte falla i de djupa hål där allting tycks vara gömt i dunkel och där faran lurar bakom varje gathörn.

Utanför våra ägor står en stor björk. I den arbetar en skata outtröttligt för att förbättra det gamla boet så att ungarna som kommer att kläckas ska få skydd för väder och vind. Skatan har ingen aning om att en dag kanske trädet fälls till marken och boet trasas sönder. Där finns bara instinkten att skydda. På samma sätt skyddar Jaçanan sina ungar där den lever på enorma växtblad vilka breder ut sig på slätten som periodvis översvämmas av sötvatten. Vatten. där krokodiler gömmer sig, innebär fara och när fadern varnar dem söker ungarna skydd genom att stelna till och ligga helt stilla. När faran är över och tre av ungarna lockats tillbaka till pappan saknas den fjärde av dem. Gömd i gräset väntar den tills fadern hittar den. Blöt och eländig klamrar den sig fast i faderns fjädrar och är snart tillbaka hos sina tre små syskon.

Det är märkligt och rörande att se vilken omsorg djuren visar de sina. Och egentligen helt obegripligt. Och det är hoppingivande att se hur människor gör allt för att rädda vissa arter som till exempel delfinerna, vilka förirrar sig in i de stora dammarna som förser Pakistan med sötvatten från Indus. Medan människan har nytta av dessa vattensamlingar, vars kanalsystem täcker en yta lika stor som England, innebär kanalerna och dammarna en stor fara för Indusdelfinen. Om inte hjälparbetarna tog hand om dem genom att fånga in dem, bära dem till bilar som väntar och där se till att medhjälpare h,åller deras kroppar våta under den långa färden tillbaka till det vatten de kommer ifrån, skulle de dö.

Det görs förvisso mycket som vi aldrig hör talas om. Positiva krafter arbetar underifrån, medan det negativa gör sig synligt i tidningsrubriker och nyhetsprogram där sönderbombade hus och människor som lider nöd visas upp. En tolvårig pojke skjuter ihjäl en annan tolvåring och sårar två flickor allvarligt. En pojke, som utan att inse vad hans handling kommer att leda till, förstör hela sitt kommande liv.

När vi hör eller läser rubrikerna om sådana händelser är det bra att minnas med vilken ängslan pappan letade efter sina ungar och med vilken ömhet männen lyfte upp delfinen för att rädda den från att gå under i vattenreservoaren.

När jag sitter i den skamfilade vita plaststolen och andas in syret som fyller min själ inser jag att det jag kallar för ”jag” är beroende av det som finns omkring mig. På samma sätt som allt liv i David Attenboroughs serie Planet Earth är sammanlänkat för att levas i en symbiotisk enhet.    

 Några av fjolårets Flitiga Lisor har knoppat av sig till små telningar som ska kanta en rabatt i sommar.