RUM NR. 9.

Under nittiotalet när jag förlorade fyra av mina närmast talades det mycket om hur man skulle bemöta sorg. Det var vanligt att man använde uttryck som ”sorgearbete” vilket tycktes vara förutsättningen för att kunna lämna sorgen bakom sig.

Jag reagerade på det.

Saknad och sorg kan ta sig så många olika uttryck. En del vill överhuvudtaget inter prata om det, andra vill samlas framför fotografier av den avlidne. En del bli arga och anklagande mot den döde som åsamkat dem sorg.

För mig lämnade varje dödsfall ett hål inom mig som inte kunde fyllas genom sorgearbete. Sorgen fanns där, konkret, som en del av mitt jag. Den drabbade mig vid oväntade tillfällen när jag lyfte upp ett föremål som den döde hållit i sin hand eller när jag hörde dörren slå igen efter någon som kom hem. Den fanns där för att förbli där och inget tycktes kunna lindra känslan av tomhet efter den som lämnat mig.

Jag kunde känna agg mot dem som drabbades av krig eller naturkatastrofer för de kunde dela den gemensamma upplevelsen. Men i min sorg var jag ensam. Människor pratade, skrattade och gladde sig åt livet. Hur kunde de!

Under samma tid uppstod en underlig språklig metamorfos: man började tala om företag som blödde, som om företag kunde blöda! Ett företag kan göra felkalkyler och drabbas av konkurs men som företeelse kan det inte blöda, möjligtvis kan människor inom företaget blöda.

Det kändes förvirrande och kränkande med detta sätt att marginalisera sorgen till något rationellt hanterbart. Medan jag skriver det här dyker dikten av Viktor Rydberg upp i mina tankar. Den lyder sålunda: Du mänskobarn, hur tung din lott du känne,/ sök ej hos dina svaga likar tröst!/ Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst!/ Din sorg är din, och du bör bära henne.

De stroferna säger mycket om nordbons inställning till saknad och sorg. Andra länder har andra seder. Man gråter hjärtskärande, sliter sitt hår, strör aska i det. Här biter man ihop och det var också vad jag, som så många andra, gjorde. Att höra att jag var duktig smickrade mig, men inom mig pågick ett kaos av sorg och saknad, känslor jag inte kunde kommunicera till andra.

Det tog många år för mig att förstå att vi inte kan springa ifrån sorgen. Den är där för att stanna och på så vis insåg jag också att jag måste försona mig med den.

Det är kanske också därför jag skriver det här inlägget. Som en bekräftelse på min egen sårbarhet, den som bekräftar min mänsklighet och som skiljer mig från AI - vilken kanske kan fejka känslor men aldrig känna dem.

Siffran nio fick en signifikativ betydelse för mig efter Mikaels död.

Han var 19 år och bodde på rum nr. 9 när han dog i november 1990

på Westmannaöar där han jobbade.