RESVÄSKOR

Väskor. Gapande på sängen i staden, i Lövberget, i Neapel, i Rom. Gapande som glupska djur efter travar som skulle packas ner. Pappas protester och mammas upprörda: Mais tu sais bien … och nog visste han. Kylan, värst kanske i Il Nido, blåsten genom de tunna väggarna. Vi försökte få det varmare genom att bränna rödsprit i ett fat, det brann en kort stund. Efteråt luktade det konstigt i lägenheten. Den var i ock för sig vacker med det stora vardagsrummet avskilt från matsalen genom en förhöjning av golvet. Och utsikten var magnifik. Hela staden bredde ut sig med sitt gytter av kupoler, torg, gränder och Peterskyrkan och Albanobergen i bakgrunden. Ibland låg tunna isskorpor över stelnade vattenkaskader och andedräkten blossade i kylan.

Jag bar ännu med mig minnen av det kalla kriget, av kapprustningen mellan de två stora; USA och Sovjet. Jag hade hört de vuxna prata om det hotfulla läget under Suezkrisen och läst Nevil Shuts På Stranden, dystopin som handlade om det tredje världskriget, och skräcken hade satt sig i min femtonåriga kropp. Mest rädd var jag för det förödande svampmolnet vars gas kunde tvinga sig in under trösklar och dörrspringor.

Att det inte hade gått så många år sedan fredsslutet märktes på stationerna i Tyskland. Sönderslagna glasrutor och en förvirrad mängd människor med slitna väskor och knyten. Det vilade något uppgivet och deprimerande över dessa ställen, tillochmed duvorna tycktes nedtyngda av sot och järn. Mamma tog ledningen i det brådskande tågbytet, ner med rulltrappa och sedan ett hysteriskt letande efter rätt perrong och rätt tåg. Till slut i sista sekunden hittade vi vår vagn och upp baxades vårt ansenliga bagage bl. a. väskorna som innehöll täcken och andra sängkläder. Förts då kunde vi fortsätta, inklämda bland alla hemvändande italienare som jobbat som säsongsarbetare i Tyskland.

Att mamma insisterat på att ta med de tjocka röda vaddtäckena blev vår räddning undan den värsta kylan. Värre var det för pappa som måste ha handskar på sig när han satt vid skrivmaskinen. Men dag för dag blev det allt varmare och jag kunde hänga vid räcket på den minimala balkongen och titta ner på gatan där folk rörde sig av och an. Det var i Fågelboet jag beslöt mig för att supa mig full för att ta reda på hur det kändes. Mamma och pappa var inte hemma och jag fyllde glaset med rödvin och drack ur det med en viss möda medan min syster försökte hejda mig. Efter ännu ett glas mådde jag illa och fick rusa in på toaletten, sedan somnade jag liggande tvärs över sängen. Men morgonen därpå hittade jag ett papper på pappas skrivbord med några oläsliga meningar som verkade att vara ett försök till ett poem om ”hjärta och smärta”. Det skulle dröja ännu något år innan jag gjorde om försöket att utröna berusningens fördelar och nackdelar.

När kylan och tramontanan äntligen släppte låg min syster och jag på terrassen och solbadade eller gick till Sciarraparken där det växter stenekar, rododendron och blommande azaleor. Vid ingången vaktade två påfåglar som vi retade tills de fällde ut sina brokiga stjärtfjädrar. Parken var ett tillhåll för vildkatterna som det fanns så många av i Rom.

En dag tog mamma oss med till en vit villa som låg bakom en hög mur. Omkring villan fanns en stor trädgård där en gammal man muttrande rörde sig bland ginst, blommande mimosa, oleandrar och knotiga citronträd. Mamma ringde på dörren som öppnades av en svartklädd gumma som brast ut i en kaskad av välkomsthälsningar. Det var uppenbart att hon gladde sig att återse mormors äldsta barn. Bakom henne dök ännu en gammal gumma upp, lika hjärtlig som den första, om de var mor och dotter eller systrar var svårt att se. De ledde in oss i ett rum möblerat i åttiotalsstil med antimakasser, kuddar, sirliga möbler täckta med knypplade dukar och mängder med foton. Vi satt i soffan intill mamma och damerna fyllde te i tunna koppar och bjöd oss kakor och små bakelser från ett fat medan de förtjust granskade oss och mamma. Ingenting i rummet talade för att det fanns en annan värld utanför den höga muren. En värld fylld av glitter, av rop och röster som överröstade varandra, av bilar vars däck tjöt mot asfalten. Här befann vi oss i droskornas och visiternas värld, där mormor korsade Piazza di Spagna på väg till ett besök hos den ortodoxa prästen. Hennes hjärta vart fyllt av sorg över morfars orubbliga beslut att döpa den yngsta dottern till Valeria, detsamma som hans älskarinna hette. Men mormors vädjan till prästen kom på skam. Var det mannens beslut var det hennes plikt att finna sig i det.

Ju närmare sommaren vi kom desto ivrigare blev mamma. Nu växte högarna igen och jag hörde henne och pappa prata om att deponera en del av bagaget i Rom inför nästa session. Och så kom den äntligen, den där dagen när vi i omvänd ordning klev på tåget på Stazione Termini, lämnade Roms förstäder bakom oss, for genom det idylliska toskanska landskapet och Podalens enformiga slätt; korsade gränsen till Schweiz, tuffade igenom Tyskland och färjade över mellan Tyskland och Danmark och sedan till Sverige. Och här rådde diskret tystnad i tågvagnen, ett stilla prassel av tidningar, det luktade banan och halstabletter medan tåget förde oss förbi hagar med vitbrokiga björkstammar och kor som lyfte på huvudet när vi for förbi mot målet för vår sommar och höstvistelse, Björbo och sedan med Ljung Oskars bil upp till Finnlindo och så var vi äntligen hemma igen.

Frökapsel, men gissa vilken.

Klara höstdagar när träden fällt sin löv kunde vi höra tågsignalen. Det var ett melankoliskt ensligt ljud men också en påminnelse om att det fanns en civilisation bortanför tunen i Lövberget. Såna gånger kunde isoleringen kännas tung.

Och liksom i staden när problemen hopade sig hängav jag mig åt dagdrömmar. Men hur mycket jag än fantiserade kunde jag inte komma ifrån känslan av att stå utanför skeendet. Främlingskapet är säkert priset många betalar för att formulera sig.. Att skriva är att utifrån betraktan av andra människor bygga fiktioner. Men är det känslan av utanförskap som skapar behovet av att konstruera berättelser eller tvärtom. Blir vi ensamma för att bli skrivandets redskap och vem är det då som styr vår penna.