REGNEN

Häromdagen skrev jag om hur vi stånkade oss uppför berget för att se om det fanns kantareller. Den dagen var det varmt och alldeles för torrt. Av den bloggen blev intet eftersom jag inte hittade de foton jag letade efter. Och sedan kom regnet, Ett fint strilande regn, timme efter timme, igår och idag till sena eftermiddagen när det klarnade.

Som barn i Lövberget tyckte jag att regndagarna var urtråkiga. Pappa i gubbstolen vid köksbordet bara suckade om häxan som kokade gröt i dalen mellan oss, röken från hennes eld drev upp mot tunen, snart låg allt inpackat i ett våtvärmande omslag. Ibland kom åskan och förstärkte känslan av att vi befann oss vid jordens ände. Det dånade och skalv i berget, ibland klöv en blixt himlen. Jag var ohjälpligt övertygad om att min sista stund var kommen, medan mamma och pappa, de galningarna, stod ute på farstukvisten och såg på skådespelet trots att pappa nyss varit in och stängt spjället till öppna spisen. Hur var de funtade egentligen.?

Här där S och jag bor är regnet en annan sak. Här finns det badrum och två toaletter, rinnande kallt och varmt vatten, datorn kan laddas upp liksom mobilen, i vardagsrummet står en bekväm soffa och i nödfall kan vi laga vår mat på vedspisen. Böcker finns det gott om. Nu för tillfället läser jag en bok av Ulf Lundell. Jag kan inte annat än att ifrågasätta: Vad är det som gör att Ulf Lundell tror att den svenska populationen blir trollbunden av hans dagliga mödor? Men sedan slår det mig; är det inte just de dagliga mödorna livet handlar om? Allt det andra, ögonblick av framgång, är ändå alltid på något sätt underställt det dagliga livet.

Alla landskap har sina oväder. I Helsingfors upplevde jag det värsta åskvädret någonsin. Uppkrupen i en slags tillfällig säng hemma hos min kusin och hennes excentriska mor. Modern hade som vana att förbarma sig över ”bortsprungna” hundar i Hesperiaparken, ta dem med sig upp till enrummaren på tredje våningen och ge dem mat, något som inte var populärt bland hundägarna vilka saknade sina telningar. Denna excentriska kvinna besökte oss i Lövberget där hon i all oskuld plägade idka ”nakenkultur” d.v.s. tvätta sig i en balja utomhus där hon exponerade sina behag för en djupt generad gubbe som med bortvänt huvud och skrämd blick skyndade förbi. Kanske trodde han att det var Rondan som gjorde ett besök i bebodda trakter.

I sin bok Bråddjupet beskriver pappa ett dynamiskt åskväder, möjligen inspirerat av den passion han för tillfället kände till en amerikansk kvinna. Annars kan jag inte minnas några hisnande pyrotekniska underverk i Rom annat än nyåret när allting bara slängdes ut genom fönstret och pappa och jag fick leta länge efter en taxi, som vågade köra hem oss genom allt glaskross, efter att vi firat in nyår hos Signe Hammar på Via Margutta, där Maria Wine läste sina dikter effektfullt lutad mot flygeln.

Det fanns också dagar när regnet hängde över Roms gytter av hus, piazzor och kyrkor. Tröstlöst trots bekvämligheten i lägenheten på Via Frattina. I desperation tog jag tipstalongerna som pappa och jag fyllt i och kastade mig ut bland alla glåmigt deprimerade figurer. Jag hastade till tobaksaffären för att lämna in talongerna, säker på att mina rader skull ge vinst eftersom siffrorna förekommit i en av mina drömmar.

Idag åskar det inte. Men det finns ett stråk av cirocco i luften. Den där påträngande känslan att något klibbigt klistrar sig fast på kroppen. Ändå har jag under en glipa blå himmel gått med skyffeljärnet och rensat bort nate, snärjmåra och frodigt blommande gurkört som tycks ha fått spader och invaderat rabatterna. Förövrigt lär man kunna lägga Borago officinales i vitt vin, vilket lär ge ett behagligt rus. Med tillfredsställelse har jag sett hur lätt det är att rensa i blötan och när jag till slut lagt rensjärnet åt sidan har jag tagit söndagen som förevändning och sagt mig; nu får det vara nog! Nu går jag in och fortsätter läsa … men i stället blev det en ny blogg i stället för den jag ratade häromdagen..

Gamla kryddlandet.

Liten fontän och

mycket Lavendel.