RASERIET.

Jaha, då var det dags för trädgårdsraseriet. Det börjar skenbart anspråkslöst; lite sallad ska vi väl ha, och så morötter förstås och rödbetor som är bra för högt blodtryck och sen dill och persilja och basilika och gröna och vita bönor och potatis är ju bara ett måste för att inte tala som stockrosor, lobelia, luktärter och så vidare, och så …

Det har varit den sedvanliga vårvärmeböljan. Den kom lägligt när löven behövde krattas ihop och åstadkom en explosiv hösnuva. Pollen i luften! Varför kan inte värmeböljan komma under sommaren i stället när träden redan blommat? Men vaddå, invänder S som är allergisk mot timotej och andra gräsarter. Du får väl sitta på sjön då, säger jag och hans anletsdrag ljusnar. Ja, varför inte, svarar han och jag ångrar att jag sagt nåt, för vem ska då hjälpa mig med allt som måste göras i trädgården. När S säger att det är väl inte så farligt med ett eller annat ogräs i landen, då vet han helt enkelt inte vem han stungit haver. Djupt kränkt drar jag mig inom mitt skal.

Men naturligtvis måste också raseriet mojna ibland. Dagar när jag blir sittande, drabbad av tolerans mot ogräs och annat. När upplevelsen att bara vara blir det som får mig att envist fortsätta gräva, sätta och skörda när den dagen kommer.

Och till slut måste jag böja mig för att odlandet är en filosofisk fråga som avslöjar förövarens längtan och drömmar; dess kraft att verka som psykoterapi är vetenskapligt bekräftad, jorden innehåller bra mikrober och mödorna ger själen en möjlighet att kverulera över livets jäkelskap för att genom en slags metamorfos förvandla slit och tungt arbete till något som skänker skönhet och tröst till mig själv och andra.

Blodhägg.