POSTIS

I forna tider fanns det postbilar som kunde stanna till utanför dörren om man hade något ärende till brevbäraren. Det räckte att sätta en liten fiffig skylt på brevlådan så kom han.. Denne vittbefarne man eller kvinna fyllde ett stort socialt behov, särskilt för dem som bodde i skogen och kanske inte hade bil. Ibland föll brevbäraren för frestelsen att tacka ja till en kopp kaffe och fick på så sätt känning om vad som rörde sig i området, vilka som flyttat, var sjuka eller utsocknes. (Stockholmare.)

Det finns många berättelser om denne samhällets tjänsteman. Så hörde vi berättas om brevbäraren som vid ett besök hos en person bad att få låna toaletten. När hans toabesök dröjde dristade sig badrummets ägare att knacka på badrumsdörren varefter en röst svarade att han, då han ändå var på plats, passade på att ta sig ett bad.

För mig bekräftades det jag nämnt i ett tidigare inlägg; man ska vara försiktig med vad man säger. En gråmulen förmiddag låg jag på knä vid rabatten framför huset. Med huvudet framskjutet ropade jag till synes mot husgrunden: Putte - om du inte kommer fram snart slår jag ihjäl dig! En diskret hostning bakom mig fick mig att vända mig om. Där väntade en chockad brevbärare spanande efter det tilltänkta mordoffret Putte, som i själva verket var vår förrymda tupp.

Till min svägerska som bodde ensligt i Grangärde finnmark hände det att han bar in dagens post och tidning och samtidigt hörde sig för om hon behövde hjälp med något eftersom hon var sjuklig och hade svårt att röra sig.

Brevbäraren är i allra högsta grad värd vår hyllning. Till denna samhället stötesten kunde man vända sig med små och stora bekymmer och han var många gånger också den ende person som besökte dessa avsides belägna gårdar där han var ett välkommet avbrott under långa ensamma dagar. Nu behöver vi knappt längre skriva för hand och tiden kanske närmar sig när det räcker att underteckna dokument med ett enkelt tumavtryck, liknande gångna tiders bomärke, vem vet?