PENTEKOSTÉ.

Jag minns inte att mamma, trots att hon tillhörde den grekisk ortodoxa kyrkan, fäste något särskilt avseende vid pingstfirandet. Ändå anses pingsten i den kristna kyrkan tillhöra en av de tre viktigast helgerna under kyrkoåret. Kanske var det helt enkelt så att pingsten till större delen firades i kyrkan och de inte följde några riter med den som under jul och påskhelgen.

Pingstens bakgrund är den judiska veckofesten shavuot som firas sju veckor efter pesach, alltså judisk påsk. Såsom många av våra kristna högtider blandades kristna budskap med gamla hedniska traditioner, och de ” helkafester ” som firades vid pingst hade sina rötter i hedniska vår - och fruktbarhetsriter.

För mig har pingsten varit en grön festdag, tidigare med blomsterdukar och gröna servetter och ljus på bordet, dess betydelse som andens högtid har jag inte varit i närmare kontakt med, annat än genom den eufori som jag känt över jordens förvandling från vit brud till en brud klädd i grönska. Ändå dras jag mycket mer till det andliga än till det profana, trots min rituella dragning till högtidernas olika färger från rött till gult och grönt. Hösten med vindens ylande och grenar, som slåss mot mörkret, går i lila.

Den där saligheten som drabbar en oförberett och som jag skrivit om tidigare. En djupt, från rötterna kommande känsla av att delaktig i växandet omkring mig, men inte bara som den biologiska varelse jag är, utan genomsyrad av detta någonting som är en förnimmelse och inte går att konkretisera.

Kanske är det en flykt undan det som möter mig på min väg. Någonting tycks hända som får människor att uthärda svårigheter och som också gör människan okrossbar i den stoiska tron på en högre makt, för vilken vi är en del av helheten.

Alltsammans döljer sig, dyker fram och döljer sig igen, det skramlar om  djävulens förtrupper då de går i strid för ondskan i min själ, den lilla gnutta som gömmer sig i vrån, men som kan växa till ett moln och förinta mig. Ett av ondskans vapen är den modlöshet och uppgivenhet som bereder väg för en väsande stämma vilken viskar om alltings meningslöshet.

Tungomålstalandet, euforin, vuxendopet, manifesterat i pingströrelsen. De samiska kvinnorna på målningen vilka tycks extatiskt svävande över golvet i Bror Hjorths mustiga altarmålning i Jukkasjärvis kyrka. Alla uttryck för uppgivandet av det egna jaget och uppgåendet i något större, gestaltat i oräkneliga målningar, dikter och sånger, bär vittnesbörd om den längtan som driver oss. Inte det jordnära, praktiska och alltför naivt populistiska som ofta dominera gudstjänster i kyrkan av idag.

Människan är och förblir sökare efter något utöver sig själv, förståelsen och acceptansen inför hennes behov är enligt mig en misstolkning och en degradering av människors längtan. Som om vi skulle mättas av godis när vi ber om föda. Man kan … äta ihjäl sig på sötsaker, eller förfalla till ett beroende av dem.

Bror Hjort född 1894. Död 1968. Konstnär och skulptör.