P A D D O R I B O K H Y L L A N.

Det där med att skriva. Jag tänker på Jon Fosses septologi. Eller på Hermann Hesse vars Stäppvargen tangerar Ett nytt namn av Fosse och faktiskt också på en tredje bok: Mästaren och Margarita av M. Bulgakov.

Friheten i att skriva. Ur sitt inres utbud. Tänkta, glömda och återupplivade tankar följer en intuitiv rörelse inte sällan som underströmmar till det rådande politiska läget eller det för dagen aktuella livet, dess normer och värderingar. Så långt borta från nutidens skrivarskolor där vi får lära oss hantera språket, bygga och riva ner, censurera och sträva mot målet flest köpta böcker på kortast tid, eftersom boken blivit en konsumtionsprodukt som vi förvärvar på samma sätt som vi konsumerar annat i tiden rådande. Puh … böcker tar sån plats och samlar damm, Tacka vet jag läsplattan.                                                        

De som säger så har aldrig njutit av att slå upp en bok, försjunka i texten, ögat ser och föreställer sig handlingen, man tappar bort sig och kan bläddra tillbaka för att minnas. Vadå? Det kan man väl med läsplattan också. Ja visst. Men den behöver väl laddas? Och duger inte till att stoppas in i bokhyllan.

Ibland slöande i soffan låter jag blicken glida över de hundratals böcker som är uppställda där. Några av bokhyllorna härstammar från ett nerlagt bibliotek, Färgen på bokryggarna växlar liksom språket i böckerna. En stor del av dem är skrivna av författare som aldrig gått på skrivarskola men som skrivit ändå. Och som har haft framgång. Böckerna blev på sin tid lästa och diskuterades. En del var förvisso censurerade innan de släpptes till allmänheten. Bakom varje bokomslag döljer sig e människa. Hon- han har suttit böjd över ett skrivbord med en penna i handen eller skrivmaskinen väntande och de allra flesta har aldrig deltagit i någon skola utan bara följt sitt inre behov av att dela sina ord med andra.

Här finns inga tillrättaläggande normer i stil med: Så här skriver du för att fånga dina lösares intressen. Så bygger du upp de olika personernas karaktärer och sätt att utrycka sig. Var framförallt några med att slå ihjäl dina älsklingar, för mycket tar ofta död på innehållet osv. osv. Ställd inför de där kraven att prestera som om vore författaren ett barn som just lärt sig de stapplande stegen i den svåra konsten att skriva och i och med detta insett att han-hon bör med det snaraste radera alla försök till författarskap och börja om igen. Det sägs att en boren författarförmåga inte kan förlora sin förmåga genom teknisk vägledning, men sanningen är den att den vägledningen kan passa individen så illa att hon-han grips av skrivarkramp.

Vi skulle inte haft den flödande och rika litteratur som de tre ovan nämnda författarna bjuder på, om de, innan de kommit ut med sina böcker, analyserats och censurerats av en skrivarskola som rått dem att snarast möjligt döda sina älsklingar. Här råder alltså en anarki, en vägran att inlemmas och skriva för den publik bokförlagen valt att presentera boken för eftersom det är allom känt att förlagens förtjänst ligger i att marknadsföra bestsellers. Man bygger upp en idolbild som blir bilden utåt och på så vis väcker man intresset för författaren och i viss mån författarens verk. Frågan är vem eller vad som kommer först, idolen eller verket?

Det är härligt att försjunka i dessa tre udda författares verk i vilka man analyserar författaren som språkrör för den ensamhet vi alla har gemensam. Jag är glad över att de inte genomgått skrivarutbildning utan följt sin naturliga begåvning i skrivandets ädla konst. Vi behöver alla sorter också skrivaranarkisterna, likaväl som dem ur skrivarkurserna utexaminerade författarna.