O M P E P P A R K A K O R O C H AI.

En helt vanlig dag … eller? Tja … mina tekniska kunskaper fallerar. Idag vid tillsättande av pepparkaksdeg uppstod snart kaos i köket. Mjölpåse, socker, kladdig sirapsflaska smör, som inte räckte till utan måste drygas ut med Bregott, pepparkakskrydda och bikarbonat.

Sedan gällde blandning av alltihop. Jag hjälpte maskinen eftersom den inte förstod att den inte bara skulle kasta omkring degen från den ena sidan av bunken till den andra, grep således den isatta degskrapan varvid den lossnade och höll på att flyga all världens väg. Stängde av maskinen jag ärvt efter min svärmor Gunbritt, struntade i skrapan och började skrapa ihop degen i bunken med en kniv. Satte på maskinen men glömde kniven i bunken varvid den fastnade i deg och knådare. Kastade mig över stoppknappen och fiskade upp kniven. Vid det lagret fanns delar av baket på diverse ställen i köket ... Till slut efter joxande med plastfilm lyckades jag få inte degen i ytterligare plast och förpassade den till kylskåpet. Puh. Sedan vidtog rengöring av en mängd verktyg vilket tog sin modiga timma.

Hann precis avverka en lunch till dottern och mig när S var tillbaka från galleri Astley dit han varit med en av sina målningar. Och så började solen dala och kastade förrädiskt strålar över det snöiga kalla landskapet.  

Att hålla sig sysselsatt och inte falla offer för middagsluren på den obäddade sängen, är en stor prövning en sådan här dag. Nu för tiden bäddar jag inte sängen eter att ha läst på mobilen att den behöver lufta sig från alla luriga kroppsvätskor, ett råd som är lika bra som något annat och arbetsbesparande dessutom. När jag var barn läste pappa ur Bröderna Grimms sagor om flickan vilken, på grund av att ha tappat en slända, som bestraffning kastades i en brunn och kom till en trakt fylld av sol och vackra blommor. Där träffade hon Fru Holle hos vilken hon stannade för att hjälpa den gamla gumman. Hon utförde många tunga arbeten och fick som tack för sitt arbete återvända hem.

Detta mina vänner är sensmoral. Jag grips stundtals av städmani, vilket verkligen är ett plågsamt tillstånd. Krypande på alla fyra granskar jag hörn, lister och annat otyg och konstaterar att det behöver målas om. Mitt maniska tillstånd blir till slut en plåga för min omgivning. Särskilt när jag börjar sjunga: I kungens granna slott stora stora stora sal det finns en liten liten liten piga, hon alltid har så brått … ” Den sången snurrade på grammofonen på Via Frattina i Rom, medan min då ettåriga dotter kavade omkring på det vita marmorgolvet och jag ägnade mig åt andra sysslor. Månne vår svenska konung har någon sådan liten piga, eller någon överdomestik som övervakar städningen?

Prakten kring nobelfesten fascinerar mig. Och ändå, trots alla prominenta och begåvade personer, så är det ändå fredspriset i Oslo som gjort störst intryck på mig i år. Dessa åldrade människor som gav sägen och syn för vad som hände när den stora bomben föll över Hiroshima. De som vigt sitt liv åt att arbeta för en kärnvapenfri värld! Hela prisutdelningen präglades av allvar och stor värdighet.

Ibland åstadkommer vetenskapen upptäckter som inte alltid är till fromma för mänskligheten. Detta vittnade artificiell intelligens grand old man om. I hans tal framgick tydligt den oro han känner över den fiktiva människa, vilken han ser som en fara för mänsklighetens existens på jorden. Icke med detta sagt att det inte finns fördelar med upptäckten av människoroboten, såsom inom sjukvården och andra områden där vi kan dra nytta av dess förmåga. Ändå är det märkligt att det är människan själv som delgivit roboten de grundläggande kunskaper, som i värsta fall kan åsamka oss stor skada.

Utan att vilja jämföra kan jag påminna om ett tidigare blogginlägg där jag beskriver en författare vars dator tar över hennes skrivande. Den novellen bad jag AI kommentera, vilket visade att den Artificiella intelligensen hade missförstått mitt budskap om faran över att överlåta sina ord till en fiktiv människa.