NYGAMMALT.

Jag står med fötterna i jorden, i den uppgrävda rabatten. Så välgjord en gång i tiden, det ligger till ock med en duk i botten av den.

För mig tycks odlandet bestå i att börja om från början. För hundraelfte gången sållar jag jorden genom ett galler, plockar ut skräp och kvickrot. Inom mig bär jag på en vision. I bakgrunden några höga vita flox, som blommar på hösten. Framför dem den svårt ankomna hortensian. Hoppas den överlever mitt frenetiska försök att få en rot att bli två genom att hacka på den med en spade, det gick inte! På vardera sidan en azalea som flammar så vackert på våren. Något blått i framkanten som ska matcha den blå lavendeln och isopen i gamla kryddlandet.

Men men … den nygamla är inte så stor, möjligtvis 75 cm bed och 2 meter lång. Djupt inom mig hör jag en röst opponera sig. Har du tänk på …

JAA! Jag vet men då när hortensian brett ut sig och vita floxen som är en horribel överlevare tagit för sig och azaleorna slagits för sin del av rabatten kan jag faktiskt gräva en till rabatt dit en del av blomstren kan flytta.

Det är den där envisa tanken att det SKA gå för att JAG vill det. Den som driver en att kämpa för en idé och vägra inse det omöjliga i den. Samma tanke som får vetenskapsmän att år efter år prova sig fram i laboratoriet tills de, på gränsen till att ge upp, ser sina förhoppningar infrias. Och samma tanke som får mig att fortsätta skriva i hopp om att jag en dag hittar det där bevingade ordet som är mödans belöning.

Jag hade under åren i Rom en god vän som hette Patrik Bury. Han hade deltagit i andra världskriget som stridsflygare för vilket han tilldelats en tapperhetsmedalj. Nu förde han ett anspråkslöst liv som lärare i engelska. Våra sena raider på krogarna slutade ofta med att han stående på den ödsliga Spanska Trappan citerade de odödliga engelska poeterna, innan han med ena armen markerade riktningen för vår fortsatta vinglande färd med orden Follow me.

Så jag utropar till vem som vill: Följ mig, fortsätt att gräva!