NOVEMBERBLOM .

Idag fotograferade jag den blommande kaktusen. Hon hängde i växthuset långt efter att första frosten varit. Jag minns inte om hon är ursprungsmodern eller ett skott från densamma. Under sommaren är hon mest till besvär med sina långa rangliga blad och de små taggarna som gärna fastnar i huden. För att sedan under hösten sätta knopp och en dag blommar hon. Vacker och nyckfull blir hon nu särskilt omhuldad, liksom hibiskusen, som under vintern vistas i skuggan under linden                                                                                                         

Hos moster på Brantingsgatan stod kaktusen på fönsterbrädan under gesimsen. Sedermera flyttades hon till det antika spelbordet som fick fuktskador tills intarsian sprack sönder. Spelbordet skänkte moster till S och ytan lagades av hans svåger och förblev hel fram tills jag vattnade den utan tanke på att oglaserat inte håller för vatten. Nu för tiden döljs mitt misstag av en duk som täcker bordets yta.   

Idag stapplar en trött november bort genom snöröken och blåsten. Den har slutfört sin uppgift som en länk mellan senhöst och vinter. Vägarna blir hala, sanden blåser bort i nordan och akutmottagningarna går för högvarv. Det är inte så svårt att falla i tankar, dels för att vädret inte lockar till långpromenader och dels på grund av mörkret som lägger sig allt tidigare över bygden. Alla är frusna, så också ekorren som hittat ett eget sätt att komma åt de läckra fröna i fågelhuset efter att S satt för en skiva så inte hela det brunhåriga okynnet kan ta sig in. I stället sticker han in huvudet, nappar åt sig ett solrosfrö, drar tillbaka huvudet och knaprar i sig det han håller mellan tassarna.

Naturen är verkligen en fager men farlig vän när kylan gnisslar i stål och järn och sätter sig i människolederna tills många av oss föredrar viloläger i soffan eller annorstädes. Vi kurar skymning till levande ljus …

I portuppgångar, över värmegaller ligger de, inkrupna i sovsäckar de fått gud vet varifrån. Några ger inte upp och fortsätter att hålla fram pappersmuggen i vilken några mynt glimmar. Andra tröstar sig med det elixir Dan skrev så poetiskt om. Där förekom både illa medfarna kroppar och flaskor som lovade tillfällig glömska. Poeten lyssnade till de vilda historierna för att sedan skriva ner dem i sitt ensliga diktarrum. Dan Andersson var en suverän tolkare av våra innersta känslor.

Men vem kommer att bli en röst för de frusnas, de smutsigas, de utstöttas verklighet idag. Poetiska strofer om hur det är att sova på några kartongbitar under en bro, okammad, illaluktande och grov i munnen. Vem tolkar dem som drar på krossade drömmar om ett liv - som aldrig blev annat än ett djupt schakt, irrgångarna under en julpyntad stad.

I kylan spricker himlen upp i ett spektrum av de flammande färger vi kallar norrsken. En irrande vilsen tror sig skönja ljuset till en hägrande brasa, men den värmer inte. Inte heller värmer de eldar som rasar på så många ställen i världen just nu.

Ändå är det när de stora katastroferna sker som människor tycks kunna närma sig varandra - i den gemensamma olyckan. Så trots det ohyggliga blir kriget en paradox för människans medkänsla och omsorg om andra.

Så varför ska jag då missunna ekorren dess rätt att äta sig mätt? Med solrosfrön? Enligt vad jag läst så vill den helst ha frön från gran och tallkottar. Var säljer man sådant? I mataffären? Hälsokosten? Eller måste jag verkligen trotsa vädret och ge mig ut i den mörka skogen med pannlampa. Är det lilla illmariga djuret värt det? Saken tål att tas under övervägande. Tills beslut fattats får den nöja sig med att dela matbord med fåglarna. Förr eller senare blir det vår också för den hungriga ekorren

Vinterbild tagen

2022.

.