NOSTALGI.

En ljust aprikosfärgad himmel efter denna gudabenådade första maj. Ute på åkern reser sig stativet till vårt tunnelväxthus, som så småningom ska inrymma tomaterna. Symbolen för drömmen om egenodlade grönsaker utan gifter. Eller … är det kanske inte så? Finns de där trots allt i köpejorden, nerfallande från himlen i regn, alla dessa ämnen som gör oss mottagligare för cancern och andra otäcka sjukdomar. Och trots det lever vi längre och är relativt friskare än våra förfäder; vi har våra tänder i behåll, går fortfarande upprätta och krämporna finns det för det mesta bot för. Men mitt i vår relativa friskhet finns det något som gnager på själen. En tomhet som gör det svårt för oss att njuta av livet.

Kan det vara så att vi saknar? Helheten som tidigare fanns inom familjen. Att allt som ständigt klyver och söndrar våra liv får oss att drabbas av utbrändhet och stress och gör att användandet av antidepressiva läkemedel skjuter i höjden. Poeten Nils Ferlin fångar känslan av övergivenhet i raderna: Du ha tappat ditt ord och din papperslapp du barfota barn i livet. Så sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet. Vad var det för ord - var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu -  förrn vi föser dig bort, du barfota barn i livet.

Jag känner ibland den där tomheten, den där svidande längtan efter dem som tagits ifrån mig, barndomens trygghet i rösterna från mamma och pappa, i det invanda ljudet av skrivmaskinsknatter eller diskussionerna som ibland urartade och avbröts av mammas röst ”tu sais tres bien …” och pappas lugnande ”Oui, ma chérie, tu as raison …” Kanske gäller det en av våra resor från Lövberget till Neapel eller Rom och vad vi behöver ta med oss som utlöst diskussionen. Då är vi ännu samlade under den där stormiga höstkvällen när inget annat ljus än det från våra fotogenlampor lyser i Lövberget och hålls ihop av samhörigheten i språket och vanorna.

Också min vuxenfamilj har splittrats. Var och en av sitt. Det gicks så fort, deras barndom och uppväxt och bekymren, som ännu var små fast vi inte förstod det då. Det är svårt att inte bli nostalgisk och känna den där längtan efter att ännu en gång vara samlade såsom det fortfarande händer någon enstaka gång under året. Glädjen över att kunna se på barnbarnen och följa deras nonsensspråk framför paddor och mobilskärmar. Att se dem tillsammans gå ner till badstranden och höra deras ivriga röster när de återvänder därifrån.

Men i nostalgin ligger också en fara, den att inte förmå leva i nuet. Att längta efter att återkalla det förflutna medan det närvarande glider ur händerna på mig. Det närvarande som är den tid då vi ännu kan ta på varandra, känna den andres fysiska kropp. En tid då vi inte strävar att återkalla bilden av den som är borta och föreställa oss den andres astralkropp till vilken vi stället frågor som inte får något svar.  

Att närvara i tiden, förankras i dagen. Att ännu ha förmånen att åtminstone försöka lindra den andras plåga, att kunna säga förlåt medan det ännu finns tid.

Jag saknar mamma trots att hon i slutet av sitt liv av sig ut på en vilsen resa mellan tiderna. Nu återkallar jag henne ibland, men bilden bleknar allt mer. Den liksom alla de andras bild. Vid sällsynta tillfällen känner jag deras närhet men det går allt längre mellan de upplevelserna och förundrad inser jag att snart är jag också där, en bild, en röst, en bortflugen förnimmelse av min närvaro från denna gigantiska eter som i molnet bevarar minnet av mitt liv.

Titanen Mnemosyne sägs ha haft en

nio dagars kärleksaffär med Zeus och

efter detta fött honom nio döttrar. ( De

nio muserna)

Fjärilen Mnemosyne heter detsamma

som minnets titan Mnemosyne.

och är utrotningshotad i Sverige.

Den schweiziske läkarstudenten Johannes Hofer 1669-1752 myntade begreppet nostalgi som en medicinsk diagnostik 1678. Symptomen var omfattande och den som led av sjukdomen tynade ofta bort och dog. Senare hävdade Kant att nostalgi snarare är en längtan efter då snarare än där. Detta vet jag inget om, men jag har en känsla av att nostalgin är en flykt undan en verklighet som står sig slätt inför det i minnet idealiserade förflutna.