NATURE VIVANTE.

Jag vill påstå, utan att vara förmäten, att trädgården aldrig varit vackrare än nu. Och det beror allra främst på mängden vilda blommor.

Det fanns en tid när jag strävade efter en trädgård med välrensade rabatter, ogräsfria gångar och väl avvägda färger som skulle matcha varandra. Jag lusläste trägårdstidningarna och blev grön av avund över alla stylade oaser, dammar i japansk stil och sparsmakade planteringar där allt stämde överens. Minsta pryl var designad, vilstolar liknade dem i lyxiga amerikanska trädgårdar, där varken swimmingpool eller drinkar i höga glas fattades. Min fixering vid detta utbud av drömträdgårdar resulterade givetvis i ett molande missnöje: hur skulle jag hinna, orka, ha råd med ... eländes elände …

Men se på mig idag! Inte nog med att jag ger fasiken i hur jag ser ut, jag struntar dessutom i ogräset i min vildvuxna trädgård. Och trädgården vad gör den? Den tackar med ett sällan skådat utbud: blåklockor, prästkragar, fagerbergstuppar klöver till och med den för kreaturen och jorden giftiga smörblomman smyger sig in bland Hemerocallis, Papaver, Pioner, och min favorit den sirliga Gillenian som stoltserar högt ovanför de pråliga pionerna.

Vilken euforisk glädje i naturen över regnskurar och sol om vartannat. Här och där gräver humlan ner sig i blomkalkarna och kommer ut igen pudrad med frömjöl för att föra vidare av rikedomen. Tillochmed Lobo, äppelträdet som blev så illa åtgånget att inte ens under kunde rädda den men ändå omhändertogs av växtdoktorn och nu i dags dato prunkar med ett antal kart.

Är det åldern som gett mig synens fördragsamhet? Eller tacksamheten över att ännu en sommar närvara vid växandets stora symfoni som har sitt crescendo i mitten av juli, mognar i en ett diminuendo och så småningom övergår i moll. Eller är det så att allt står i relation till vartannat. Mitt i slutfasens molltoner växer stråkarnas milda ljuvt läkande toner fram.

Omgivna av död och fasor hittar den stoiska människan alltid något som ger henne tröst och den glömska som krävs för att gå vidare. Barn leker i gruset med pinnar, ritar hagar och försöker överträffa varandra i för tillfället uppfunna spel. Flickor hoppar hopprep och kråmar sig för varandra i den klänning som är det enda plagg de äger. Vad soldaten vi fronten känner kan jag inte föreställa mig. Kanske samhörigheten i farans stund, eller tanken på att en gång få återvända till det liv de engång levde? Jag vet inte. Det enda som är säkert är att uppfattningen om det goda alltid accentueras tydligast när det ställs mot sin motsats.

Medan växtriket blandar allt i sin kamp för fortlevnad, knoppsättning, blomning och mognad när frön sprids för vinden. Hur ska jag då kunna förmå mig att låta gräsklipparen meja det nyss uppvuxna? Varje gång sekatörens skänklar får bladen att klippa bort skär det också i mig … Eller är det så att jag har fel syn på trädgården, den som bör domesticeras eftersom jag är dess herre och genom detta har bestämmanderätt över den? Jag som i själva verket är ogräset i det av vår herre skapade paradiset. Det ogräs som genom sin unika förmåga att tänka också äger ett samvete  …