MOTORE A SCOPPIO.

Uppe i hyresrummet på Viale Vignola i Rom tragglade jag motore a scoppio och vägmärken medan Kaparen och mamma slogs om utrymmet i det trånga köket. Jag skulle ta körkort för en ung körskollärare, som komplimenterade mina snygga knän, medan jag rattade kärran ut på Via Flavinia och de bedrägliga spårvagnsspåren där ekipaget allt som oftast fastnade i spåren.

Mamma var till min förvåning mycket engagerade i mina hemläxor och deltog i de omfattande tekniska termerna. Kanske mindes hon den första gången efter vistelsen i Italien, när hon med barnen besökte Moskva och hämtades av en morbror som ägde en av de första bilarna i staden. I alla fall så förhörde hon mig på termer och skyltar tills jag kunde dem utantill.

Mittemot på samma gata där bilskolan låg fanns grönsaksaffären och intill den en bar och busshållhållplatsen som förde in till staden. Intill körskolan fanns strykeriet, där en kvinna stod vid strykbrädan och strök lakan och handdukar åt kunder, det fanns ännu inga torktumlare och mangel hade få råd att köpa.

Jag kämpade hårt och klarade teoriprovet med nöd och näppe. Sedan kom dagen D då det skulle avgöras huruvida jag var färdig för körkortsinnehav. Jag klädde mig omsorgsfullt och var nere på gatan alltför tidigt. På darrande ben gick jag av och an utanför bilskolan och väntade medan jag sneglade på baren. Någonting lugnade vore inte så dumt! Utan närmare eftertanke korsade jag gatan, steg in på baren och beställde en konjak. Jag hann lagom tömma det lilla glaset innan tiden var inne. Konjaken lugnade nerverna något och fylld av växande tillförsikt mötte jag bilskolläraren vid bilen.

Vi satte oss i karetan. Jag vid ratten och han bredvid och en annan elev bakom mig. Försiktigt in med ettan, släppa handbromsen, blinka och svänga ut från trottoaren. Sedan bar det iväg. Men inte in till centrum utan till ett något lugnare område. Jag fick visa vad jag kunde om start i backe och svängar och korsningar och så tillbaka till bilskolan. Med några få ord fick jag sedan beskedet att det var OK! Jag var godkänd som bilförare.

De få återstående månaderna hade jag ingen användning för mina körkunskaper. Inte förrän till hösten när vi återvänt till Sverige och jag flyttade till Lövkullen, där jag bodde hos min yngste bror och hans fru. Till min stora förtjusning lyckades min bror få tag på en liten billig Buckla, en Morris med lädersäten som knarrade när jag satte mig bakom ratten. Från att ha kört moped kunde jag nu ta mig runt på småvägarna i Finnmarken. Stolt och med frihetens vid blåsande for jag runt ända ner till Saxdalen där det fanns en bensinstation färdig att serva mig med bensin.

Oskuldsfullt lyfte jag en dag telefonluren när det ringde. Det var från trafikverket som hade diverse frågor. En del angående mitt körkort och jag svarade att det var som det skulle. Jag hade tagit körkort i Italien och förstått att det gällde också i Sverige.

Men icke. Jag anmodades att låta bilen stå och ta ETT NYTT körkort, det italienska gällde inte. Så allt började om igen. Den trevliga lilla bilen blev stående på gården. Månaderna gick medan jag gick på ny körskola, och där fanns ingen som beundrade mina knän. En dag fick jag till slut ett nytt bevis på min körduglighet.

Under tiden försvann mitt lilla knarrande fordon. Kanske var den på upphällningen. Hur som helst var den borta.  

Ibland saknar jag den. Möjligtvis var trafikverkets stränga förbud mot att framför fordonet ett straff för mitt oansvariga besök på baren, den där morgonen på Viale Vignola. Det är så litet man vet om vad som är vad, men ett är säkert våra handlingar drabbar alltid oss själva. Idag kör jag sällan - och aldrig med sprit kroppen. Och detta får bli sensmoralen med denna lilla historia.