Mormor

Trots att det gått 66 år sen mormor begravdes på grekisk ortodoxa kyrkogården i Stockholm fortsätter jag att sätta blommor på hennes grav. När jag först besökte den var den nästan helt försvunnen i gräset och namnet på det ortodoxa korset gick nästan inte att urskilja.

Som ogift hette mormor Anna Poliakov men efter giftermålet med morfar fick hon namnet Anna Semenoff. Hennes släkt ägde flera textilfabriker i närheten av Moskva och var mycket förmögna men förlorade allt under revolutionen. Vid det laget hade mormor och morfar skilts åt kanske med avsikt åt återförenas så småningom, men när morfar tillsammans med Nijinskij, Diaghileff och Miassine på en bar i Venedig hörde speakern på radio berätta att revolution brutit ut i Ryssland insåg han att de med all sannolikhet inte skulle återse varandra.

Var han besviken? Knappast. I anteckningar som ingår i hans memoarer skriver han att han aldrig älskat henne och om vilka svårigheter han hade vid separationen eftersom han förlorade rätten till hennes förmögenhet. Nu kunde han slå sig ner i Positano där han tillsammans med Diaghileff köpt en gammal kvarn som han, efter att ha renoverat den, bosatte sig i tillsammans med den Piemontesiska älskarinnan som spridit ut att mormor och de fyra döttrarna förvunnit i Gulag och hon således var Michail de Semenoffs lagliga hustru. Det hela måste ha inneburit en hel del smussel från morfars sida, eftersom han och mormor brevväxlade fram till hans död. I ett brev ber han henne att skicka honom en burk sylt … en märklig begäran viken ändå befäster att han fortfarande hade band till henne. Jag som är hans äldsta barnbarn träffade honom aldrig, men hörsägen säger att min yngste bror lär ha varit en kopia av honom, både till utseende och kynne.