MORFAR

I havet halvvägs mellan Capri och Positano ligger I Galli, Tuppöarna. Dit till den största och enda bebodda av de tre öarna for vi med båt en stekhet dag. Jag var elva år och det var första gången jag var i Italien. Morfar, Michail de Semenoff, som var född 1872 hade gått ur tiden och pappa hade rest till Positano för att sortera och katalogisera morfars stora bibliotek.

Morfar som var konstvetare och författare hade också förankringar inom fiske och importerade bland annat sej från Norge. Han hade lämnat Ryssland och slagit sig ner för gott i Italien 1914. I Paris och Rom hade han stiftat bekantskap med ryska baletten och tillsammans med Sergei Diaghilev köpt en gammal kvarn i Positano. Diaghilev tröttnade snart på den sömniga lilla fiskebyn och överlät kvarnen till morfar vilken så småningom förvandlade den till en vitkalkad villa, med väggarna prydda av teckningar och skisser från hans impressionistvänner. Till Mulinon gjorde vi en utflykt en het dag. Villan var vid den tiden tömd på möbler och konstverk, morfars båt låg uppdragen med buken vänd mot himlen och dammen som fyllts av vatten från Abruzzerna var torrlagd och fylld av löv och skräp. Det hela kändes sorgligt till ock med i mitt elvaårshjärta, trots att jag aldrig träffat morfar.

Under våra månader i Prajano gjorde vi ännu en resa. Den här gången till Tuppöarna. Vi styrde rakt ut till havs tills vi kunde se de skrovliga klipporna resa sig ur vattnet. Miassine, den ryske koreografen och dansaren hade låtit bygga en betongplatta vid hamnen där han kunde landa med helikoptern vid sina besök. Själva villan vaktades av en gammal fiskare och pappa och han förenades över en flaska vin medan mamma som led av värmen tog oss med ner till havet. Med fötterna badande i grynnor fyllda av sjögräs väntade vi på pappa. Tystnaden var säregen, det loja regelbundna ljudet av vågor väckte en sensuell dubbelbottnad lust efter sömn och drömmar på samma sätt som Sirenens sång lockat Odysseus att landstiga på ön där han blev kvar i sju år.

Vår avfärd blev abrupt. En front vällde fram över himlen och fiskaren skyndade på oss. Han fick ta både motor och åror till hjälp för att hålla undan från brottsjöarna och väl komna iland vid stranden i Positano lyfte han ögonen mot himlen och gjorde korstecknet.

Jag vet inte vad jag skulle sagt till morfar om jag kunde kallat på honom från dödsriket. Kanske bara formulerat den barnsliga elvaåringens fråga: Morfar varför brydde du dig aldrig om oss!

Morfar på I Galli under byggandet

av Miassines villa. Karikatyr av Pablo Picasso föreställande morfar, målaren

L´eon Bakst och dansaren Sergei Diaghilev.