MEMORIA

Det är märkligt hur vårt minne bedrar oss. Efter att ha läst Elena Ferrantes debutroman plågsam kärlek vilken utspelas i Neapel försöker jag dra mig till minnes platserna vi besökte när vi bodde i Posillipo och i Lucrino. Det visar sig att jag kommer ihåg förvånansvärt litet av omgivningarna. I Torre Ranieri har minnet av den stora vildvuxna trädgården fäst sig tillsammans med bilden av hur jag sitter hopkrupen i skuggan vid en buske och läser i en antologi med svensk 1900-tals poesi.  Det är också i det gamla patricierhuset som ägs av en äldre dam, vilken hyr ut hela bottenvåningen till oss och två italienska ingenjörer, som jag uppvaktas jag av den äldre av dem. Han kallar mig för Corasond del Indios och deklamerar Baudlaires dikter för mig när vi sitter på altanen under den stjärnbeströdda himlen. Det skulle ha varit mycket romantiskt om det inte varit så att han var många år äldre än jag och dessutom led av allvarliga tandproblem. Från Posillipo minns jag också promenaden utefter den långa huvudgatan och alla mångfärgade lampor i apelsin, fikon och citronträden som blandades med doften av rostade kastanjer, när vi följde mamma till affären för att handla. Naturligtvis hände det andra saker också men det som dyker upp för mig är fragmentariskt, nästan som om det vore notationer i en främmande människas dagbok.

Lucrino däremot var någonting helt annat. På ena sidan om gatan, eller snarare grusvägen, bodde vi i en enplansvilla och på andra sidan vägen våra amerikanska och skotska bekanta. Alla tillhörde de fredsbevarande styrkorna i Neapel vars liv i hög grad färgades av att de när som helst kunde skickas vidare till nya oroshärdar i världen. Floyd och Wina och skottarna var våra närmaste grannar. Det var hos Wina och Floyd jag lärde mig dricka Seven Up blandad med vodka eller någonting annat starkt. Jag kände mig vuxen när jag satt i deras soffa medan The Players underhöll från skivspelaren och Wina gjorde sig i ordning för ännu en kväll på basens bowlingklubb eller något party. Jag åt chips och godis och bläddrade i amerikanska tidningar medan jag höll ett öga på de två pojkarna Greg och Jaybe.

Mellan Wina och Joe, en bekant till dem, utspann sig en romans som tog en förskräckande vändning när Floyd i desperation över Winas krav på skilsmässa tömde en flaska insektsgift och räddades i sista stund genom att magpumpas. Det hela var särdeles allvarligt eftersom självmord inte tilläts i armen och han klarade sig med nöd och näppe från att bli dömd för krigsbrott. Floyd skickades så småningom till Vietnam varifrån han skickade brev till mig skrivna, som jag tolkade det, under drogpåverkan.                                                                                                                                                      Var det här min syster och jag följde den slingrande vägen ner till Mareciaro? Jag har ett dunkelt minne av en asfalterad trottoar och en man som med ett orörligt stenansikte står i någon slags vaktkur utanför tillslutna grindar kanske ingången till en ambassad. Men vad vi gjorde nere vid klipporna där solbrända adonisar badade har fallit bort. Mareciaro betyder på svenska ljust hav, vilket inte var riktigt med vekligheten överensstämmande. En kväll, en av de där ljumma sammetslena, satt vi på restaurangen vid badplatsen. Vi åt friterad bläckfisk och pappa drack rödvin medan mamma höll sig till det vita vinet. En man med gitarr kom fram till vårt bord och sjöng med smäktande röst en gammal napoletansk visa: A Marechiaro ci sta una finestra     

Det var vid den tiden som pappa ordnade med ett italiensk svenskt utbyte av studenter. Om det ledde fram till något varaktigt vet jag inte men i alla fall reste flera av hans elever till Sverige för att lära sig något om det land vars språk de bekantat sig med.

Men … trots allt är det underlig så mycket har fallit bort, konglomeratet blir dofterna, värmen, havet och ett gytter av gator, men vad de heter eller vad vi gjorde när vi for in till Neapel minns jag inte. Jo ett minne har jag nämligen besöket på konstmuséet Capo di Monte där jag fascinerad blev stående framför Brügels

målning Den blinde leder de blinda. Den bilden gjorde ett djupt intryck på mig och med åldern har jag insett hur väl den sammanfattar människans vandring på jorden. Särskilt i dag när vår tillvaro tycks vackla som på ett gungfly -

Pieter Brügel den äldres målning: Den blinde leder de blinda. (Ca 1568)