MEA CULPA

Sen ligger det där på golvet. Jag ville det inte. Det bara blev så när jag petade på det med krattskaftet. När jag lyfter blicken ser jag att mörkret utanför ladugårdsdörren liknar en grav fast solen skiner. Men inte där inne. Där luktar det gammalt hö och instängd kyla.

Jag försöker att inte se; de gapande näbbarna. Små nakna och rester av äggskal. Och jag vet att Gud som ser allt ser också mig. Hon med trassligt hår, för vem bryr sig om att kamma sig när man har sommarlov? Det kliar här och där av myggbett men jag vågar inte böja mig ner och klia benen. Inte för nära. Mörkret där ute drar mig bakåt. Jag borde försöka men hur? Det är för högt till taket där dom byggde boet, jag kommer aldrig åt och förresten går det inte, inte inte…

Jag backar de sista två stegen, sen vänder jag mig och om kastar mig ut i mörkret utan att bry mig om att akta mig för ormar. Jag springer tills jag står på grusvägen. Mitt hjärta bultar och ur mörkret kan jag se grässtrån, blåbärsris och några mogna smultron. Men magen vill inte ha några bär. I stället springer benen bort, vågar inte vända sig om. Som ett streck skär svalmammans rop genom kroppen, skriker att det är mitt fel. De små knappt dunklädda.

Om jag blundar hårt kanske mörkret och de tre näbbarna och golvet där inne försvinner. Om jag blundar tillräckligt hårt. Jag ville ju bara se. Men det gick inte för det vara för högt upp. Jag ville egentligen inte ta krattan men när boet satt så fast, murat av nånting jag vet inte vad.

Så jag springer en bit bort men närmare stugan saktar jag farten. Försöker inte låtsas om hjärtat. Mamma på knä vi rabatten vid husväggen. Lyfter inte på huvudet. Ifall det kanske syns i ansiktet? Jag slinker förbi henne, möter äldste bror som bär på nåt. En växt, eller en fågel? Kanske tre fåglar som inte kan flyga än. Han går förbi mig och jag förbi honom, runt knuten där det känns säkrare. Allting är förfärligt vanligt. Men inte rösten. Rösten som viskar Du är en MÖRDARE MÖRDARE MÖRDARE …

Om boet kanske ändå ramlade ner fast ingen kratta! Om det bara föll av egen kraft? Men hur jag än vänder det så vet jag att det inte var så. Det känns liksom i magen, i bröstet där hjärtat sitter och i halsen där det finns gråt. Du är en mördare … du dödade dom! Gud förlåter dig aldrig!

Då snörvlar jag till just när systern går förbi. Hon tittar på mig. Vad konstig du ser ut, säger hon. Men hon stannar inte, hon bär på ett smultronstrå, håller upp det. Det är nån som petat ner fågelboet i Olles -Brittas lagård, säger hon sen. Fast det fanns inga ungar i det. Dom här hittade jag där, det fanns mer fast dom var inte mogna än.

Solen glider ur molnen, borstnejlikorna lyser med röda och rosa mönster. Från linden regnar det frön och från köket kommer moster bärande på tekannan. Nade pit tjaj, ropar hon oh går bor till bordet under linden.

Ändå, syster kom aldrig och bar aldrig på några smultron. Och orden hänger kvar i luften. Men ifall det är sant, ifall dom hade flugit ur boet så behöver jag inte. Så då bestämmer jag. Det hände aldrig och jag kommer aldrig aldrig mer att gå dit in, men den dagen jag gör det har nån sopat golvet och rösten i mig tystnat.