M I N T U R N O

Vi följer en smal stig det knastrar om torrt gräs som bränts av solen. Mamma plockar tunn vild sparris och maskrosblad. Bortanför terrassernas oliv och fikonträd, ett monotont ljud av sandkorn som mals sönder av havet. Mamma är fortfarande ung, hon har en vid kjol med skärpet åtdraget i midjan, hon är smal och rör sig lätt. Framför oss ser jag pappas gestalt, han tänker. Han tänker alltid men på vad vet jag inte.

Människors tankar är det svåraste. Jag biter i pennan, bredvid mig i askfatet glöder cigarretten. Jag sitter ute på den lilla altanen. Runt mig sisar gräshopporna, svagt men tillräckligt många för att fylla luften med ljud. Jag har tagit ut en lampa som står tänd på bordet. På bordet ligger skrivboken.

Jag skriver för att jag inte vet riktigt hur man lever. Skriver för en djup molande saknad över sekunderna, timmarna, dagarna som går, oåterkalleligt, Skriver inringad i ljuset från lampan och från ljudet av mammas och pappas röster som höjs och sänks i ett av deras återkommande samtal.  Deras röster är bläcket som flyter ur pennan på mina sidor.    

Mörkret och värmen efter dagens hetta flämtar och andas bland skuggorna bortanför lampljuset. Jag skriver ord som föds ur en underlig smärta och den smärtan är en kraftlös fågels vingslag inom mig.

En förtrollad natt medan böljorna smeker stranden och de sömnlösa väntar. Väntar på en kyss från någon som aldrig kom, en röst fylld av begär. Det är melankolin som bränner ut själen och strävar efter att förlossa något.

Det följer mig under de där åren, Oförmågan att leva. Kanske är det därför jag lyfter glaset och dricker det beska lantvinet, som pappa köpt under dagen. Dricker det och ser oron i mammas ögon, men min väg är inte hennes. Inte hennes tro, inte hennes förvissning. Sedan hör jag en fågel i mörkret, ett stilla och försynt kvitter. Jag läser raderna på pappret och de betyder inte längre någonting och jag lyfter glaset igen och anar mammas röst i dörröppningen. Den säger: Lali, ska du inte komma in och lägga dig. Det är sent.

Strax mamma, svarar jag. Strax. För hur ska jag kunna säga till henne att jag har den där fågeln instängd i mig, den är så svag och orkar snart inte slå med vingarna. Bara orden ville komma, flöda ur det som måste vara mitt onda blod. Skriva så att fågeln blev fri.

Det kommer att dröja. Sparrisen och maskrosbladen, har kallnat och när jag vänder mig om är ljuset i villan släkt, bara en rund cirkel på bordet  avslöjar att där jag trott mig skriva ord ligger bara ett vitt papper.

Bild ritad av Mikael.