LIBERTAS.

Idag, när man hör ordet frihet eka över världen, får det mig att reflektera över farfars roll i Finlands kamp för sin självständighet. Och läser jag i farfars memoarer Aktiva Kampår 1899-1910 där han beskriver tiden kring mordet på den ryske generalkonsuln Bobrikov, som ville tvångsrekrytera finländarna och tvinga dem att ingå i den ryska armen, så inser jag att kampen för den självständighet Finland uppnådde 1917, hade pågått under lång tid.

Det tycks som om strävan att uppnå frihet från förtryck är oundvikligt utan blodvite. Jag kommer ihåg en fotoutställning för några år sedan. Bilderna åskådliggjorde de rödas kamp mot de vita och de oerhörda grymheter som då utspelade sig. Jag, som hört många berättelser om de revolutionära i Ryssland och om Bolsjevikernas övertagande av makten teg när jag såg fotona. Den moraliska konflikten inom mig ville försvara de vita som stridit mot den överhet som till en början utgett sig för att vilja befria folket från förtryck men som senare visade sig axla kappan efter förtryckarna. Samtidigt kunde jag inte förneka det jag såg på bilderna. Blod och tortyr ser likadant ut oberoende vilken sida man står på.  

Det sägs att något måste man offra för att nå sina mål … Men om offret består i att hela städer raseras och att tusentals människor dödas - är friheten verkligen värd det? Det är naturligtvis en absurd fråga eftersom ingen frihet som vunnits med blod kan rättfärdiga segern. Samtidigt kräver förtryck underkastelse, som trots att inget blodvite uppstår likväl innebär människans död i ock med att hon förlorar rätten till självbestämmande. Hur ska man då ställa sig eftersom neutraliteten är ett tomt slag i luften? Civilkurage?

Mamma flydde. Hon var ung och hon var rädd för den regim som vuxit fram och gav sig iväg i hopp att få stöd och hjälp av fadern som var bosatt i Positano. 

Förlusten av ett hemland; av ett språk, av den kyrka hon med åren blev allt mer beroende av, landskapet, hela den stora släkten, de många morbröderna, kusinerna som hon lekt med ända sedan sin barndom. Alla de som blev kvar och som upplevde vad terror handlar om.

Ändå längtade hon alltid tillbaka, hon glömde aldrig doften av den ryska jorden, luftens friskhet, skogarna och steppen i Almasovka liksom Kreml då alla kyrkklockorna ringde in aftonen.

Till och med nu, då Ukraina är lemlästat av kriget återvänder folk. Vad säger det om dem – om oss? Som växter söker vi vårt hemlands jord för att rota oss. Ropet från ungdomar som spelar fotboll på en grusväg mellan hyddorna, svalornas flykt över parkerna i Rom, diamantregnet över snön när solen träffar iskristallerna, doften av rök i Lövberget. Det ropar i oss, ljud, dofter sinnesförnimmelser, allt det som säger

oss att vi är hemma hos oss själva.