LA BEFANA.

I sin bok palatset med kolonnerna berättat pappa om hur han, efter en kort tid som översättare på Echi e Commenti som var en slags politisk-socialekonomisk revy, återigen var arbetslös och fattig som en kyrkråtta. Vid den tiden hyrde han ett rum på Via dell´ Anima i närheten av Piazza Navona och klarade sig med nöd och näppe genom pantning och smålån. Till Piazza Navona brukade vi gå för att vara med och fira La Befana.  

La Befana var en anskrämlig gammal häxa som trots sitt frånstötande yttre var känd för att hålla huset rent och fint med hjälp av sin kvast. Hos henne, berättas det, sökte de tre vise männen härbärge när de var på väg för att uppvakta det nyfödda Jesusbarnet. Namnet La Befana, påstås vara en feltolkning av det grekiska ordet epifania, som är det äldsta ordet för trettondagen. Den skräckinjagande häxan kom ridande på en kvast och tog sig ner genom skorstenen bärande på en säck med presenter och godis. Bland godsakerna fanns hårda svartfärgade karameller som barnen fick om de inte varit snälla.

Trettondagskvällen fylls Piazza Navona av stånd med godsaker, leksaker och ballonger. Karusellerna snurrar som färggranna krinoliner, säckpipsblåsande herdar från Abruzzerna går runt på kaféerna medan akrobater gör konster och barnen jagar varandra och leker med fingerdockor som föreställer den sotiga häxan. Restaurangerna kring torget är fullsatta och genom porten till kyrkan S. Agnese vallfärdade gamlingarna för att tända ett ljus framför Maria och Jesusbarnet.

Jag har inget minne av att jag saknade julen i Sverige. Allting kändes annorlunda men samtidigt lika. I centrum fanns min barnsliga förväntan och sinnesintrycken så mättade av dofter och synen av glimmande julgransprydnader. Piazza Navona skulle kunna varit den isbelagda Mälaren där jultomten kom åkande i sin vagn fullastad med klappar. Pappa höll i oss där vi stod på varsin stol vid fönstret andlöst spejande efter tomtevagnen som dragen av renar kom farande genom snön.

Efter ett av våra besök på Piazza Navona tog pappa oss med genom några smågator där han pekade ut rummet han bott i under 1920 talet efter familjens sammanbrott. Farmor hade rest till Paris och farfar, som blivit entledigad från sin post på finska legationen i Rom, hade återvänt till Helsingfors.                                                                    

”Där satt jag alltså, skriver pappa i Palatset med kolonnerna, och skrev mina metafysiska anteckningar i det svarta vaxdukshäftet, i ett slags sammanbiten vilja att ordna, att systematisera, att formulera; skrev feberaktigt om tid och rum, väsen och värde, den transcendentala idealismens abstrakta världar. Det kändes som om mitt jag berodde på det … under tiden puttrade spritköket på kommoden till vattenchokladen jag skulle laga. Den blå fladdrande lågan, tystnaden, himlen som mörknade till stjärnglans över taken, medan en smeksam kvällsbris fläktade i fönstret.”

                                                                  XXX

Idag kan jag känna en melankolisk längtan efter det som fyllde mig då under åren vi bodde hos Kaparen på Viale Vignola eller senare på Via Frattina i Rom. Barns förväntan är någonting fantastiskt. Den spirar ur en tro på sagor och förvandlar i fantasin det triviala till märkliga ting. Sedan kommer med tiden den kranka blekheten ifatt oss när fantasin får ge vika för verkligheten. Ändå återuppstår tidvis barnets förväntan i oss när vi ser det i våra barn och barnbarns ansikten.