KRÄMARSTADEN.

Det var en gång en stad. Den låg vackert vid en vidsträckt sjö omgiven av blånande berg och djupa skogar. Okej, det kan låta litet sentimentalt men så är ju också livet styrt av våra sentiment. En vacker dag när solen sken så förföriskt över stadens gator och kommersen blomstrade, rådgjorde några av stadens styrande vad man kunde göra för att få staden ännu attraktivare. Det väntades nämligen en stor invasion av kommande anställda på stadens största industri. Till de styrande hade inkommit ett förslag om att den befintliga utställningslokalen, som konstnärerna mot ersättning fått disponera, i stället för galleri skulle ingå som ett komplement till stadens befintliga biograf. Det enda som behövdes var en viss upprustning, framförallt måste man ju se till att mörklägga de två takfönstren så att den tidigare ljusa och för konstvisningar lämpade lokalen skulle försättas i mörker.

Så småningom sattes arbetet med restaureringen igång. Kostnaderna som beräknats till en viss summa översteg med råge denna beräkning, såsom det vanligtvis skedde i staden vid vattnet. Efter en tid började nyanlända synas på gatorna. De lärde bit för bit känna staden och dess omgivningar. Sedan en dag uppstod hos en av dem frågan om var man kunde se konstutställningar. Denna person var givetvis i minoritet och hänvisades till den lilla lokal vilken inrymdes i stadens bibliotek. Men, undrade den frågande, jag menar ett konstgalleri.

Något särskilt sådant har vi inte, fick han till svar. Konsten har vi so to say, förklarade den svarande stolt över sina kunskaper i engelska, inlemmat i den allmänna verksamheten. Man måste idag inse att konsten är en del av allt, som t. ex gågatan där vi har en finurlig installation i form av en fontän. Har ni sett den? Den frågande skakade på huvudet och lät saken bero. Dock ventilerades detta bland några andra av de nytillkomna: Så konstigt, sa de till varandra. En stad med över 15.000 invånare som har både biograf, festsal och aula där man kan besöka konserter och se på teater, har ingen annanstans att visa konst på än en liten hörna på stadens bibliotek.

De nyanlända och redan etablerade skakade på huvudet. De saknar väl sådana intressen medan vi, som är fostrade med respekt för konst och kultur känner ett starkt behov av att bevara vårt kulturella arv. Se bara på fontänen, för det är väl en sådan? som är torrlagd och tycks vara tillhåll för stadens olycksbarn, eller den vackra vita byggnaden där det fordomdags hållits utställningar tillika med muséet som beskrivit traktens förgångna som bruksort, fått ge plats för kulinariska intressen.

Åja, sa en av dem tröstande: Vi får i alla fall vara glada för den vackra omgivningen, särskilt om man beger sig utanför staden. Har ni varit uppe på utsiktsplatsen? Inte? Gör det i så fall, för uppifrån ser staden riktigt trevlig ut, om man inte synar den i sömmarna närmare.