K A L L A D A G A R.
- Bibbi Rydberg
- 6 jan. 2024
- 3 min läsning
Kall kall vinterdag. Och vacker. Åtminstone genom fönstret. Rabatterna täckta av snö, allt tar helt andra former. Berget på andra sidan sjön förvandlas till en sovande snöleopard. Och om jag skulle gå ut och gå skulle jag få se mina kära snöfilurer klättra omkring i trädens grenar. De som sörjer över att smälta om våren men blir tröstade av mamman över att återigen vakna upp när snön och den första frosten kommer.
Och samtidigt. Sittande i bilvärmen på väg upp mot fäboden. Grå stugor, en gång i tiden svagt upplysta av brassken och talgdankar. Rök ur skorstenarna för dem som hade ved att elda med. Det var inte bara att ta, varken vindfällen, bär från skogens lingontuvor, kött från vilda djur eller fisk i sjöarna. Allt var strängt reglerat och tillhörde dem som ägde marken.
Att stiga upp ur en säng bäddad med halmmadrass, att känna iskylan på golvet och veta att ännu ett barn var på väg. Alla ting du tog i iskalla, källan eller pumpen frusen, du måste först tina den innan du kunde få vatten. Klädd i allt du kan hitta får du upp dörren och pulsar iväg i dina egna frusna fotspår till lagården. Där står kanske en eller två kor och där kan du värma dig mot en varm mage medan du mjölkar. Fodret du har kommer snart att ta slut och du vet inte hur du kan skaffa mer. Tillvaron med snoriga sjuka ungar och den ständiga oron för överlevnaden. En mörk bild men också en bild av hur det kunde kännas att äta sig mätt en dag.
Och idag frågar vi oss vad vi ska ha till middag! Fisk? Nää, det åt vi ju i går man ska inte äta fisk för ofta. Kött då? Jaa … tacos kanske vore gott som omväxling!
Vi väljer och vrakar och är så långt borta från materiell fattigdom och nöd. Inte alla, men flertalet av dem som bor i et relativt rikt land. Då kan man ju samtidigt fråga sig varför så många mätta och varma människor börjar dagen med en dos av antidepressiv medicin? Är det bristen på gemenskap, den gemenskap som tycks växa sig större när vi drabbas av nöd? Eller känslan av att det vi gör saknar betydelse? Vadå vi får det vi behöver ändå. Klottrar vi ner väggarna i skolan eller slår sönder busskuren som ställts upp för att skydda mot kylan blir det en baggis. En protest mot VAD? Mot att vi fötts till en värld full av skönhet men bara för en viss tid! En protest mot att ingenting oväntat händer, livet är slentrian. Det vi river ner kan andra bygga upp. Vi flyr in i drömmarnas landskap. Stillar oron med droger. VARFÖR?
Ibland känns det som om hela världen behöver en famn att gömma sig i. Närhet och värme som aldrig tillfredsställs av det materiella. Men det finns också motsatsen; Hur bygger man upp tillit och glädje när man vet att man måste offra en av de sina för att mätta de som är kvar! HUR löser vi de här frågorna? Ett demokratiskt styre, en kommunistisk regim? Det kommer alltid att finnas de som klättrar på andra för att ta sig upp.
Mamma bodde i flera år i Ryssland när landet bröts sönder under revolutionen, en följd av de stora materiella orättvisorna. Man hade kunnat tro att den socialistiska ideologin skulle skapat ett mer jämlikt samhälle men så blev det inte. Kan det någonsin bli så? Är vi inte dömda till att bygga upp för att riva ner, eller är detta en självförverkligande profetia.
Kanske det enda som i slutänden kan ena oss i en kamp mot något större, är det som kommer utifrån eller det vi skapat och vars rand vi vilar på. Vi vet relativt litet om rymden och vad som i framtiden kan hota oss, men det vi med säkerhet vet är att hotet vi själva skapat, det som rör vår egen natur och våra överlevnadsvillkor är något vi borde öppna våra ögon för och med gemensamma krafter, oberoende om vi är gamla eller unga kämpa för. Det borde vara en drivkraft men hindras av något. Bekvämlighet? Oförmåga att inse faran eller likgiltighet? Jag vet inte ...

Ja förvisso, och ändå tenderar människor att fortsätta hoppas trots ibland nästan oöverstigliga svårigheter...
/Andreas