IL PROFESSORE.

I Bagnoli brann eldarna, på håll kunde vi se flammorna och röken. Från kullarna ovanför Lucrino såg det ut som en jättelik helvetesgryta. Och som det inte var nog med elden från stålverket ångade marken av underjordiska lavaströmmar. Efter halvåret på Capri som följts av året i Rom och nästkommande år i Posillipo var månaderna i förstaden till Neapel en besvikelse för mamma. Trerumsvillan var enkel, där fanns förvisso värme men omgivningen var deprimerande med sina flerfamiljshus av vilka många hyrdes ut till de allierade i Neapel. I deras lägenheter festades det ofta och mycket – för varför inte ta rätt på livets guldkorn, när som helst kunde styrkorna få order om förflyttning till andra områden. Man levde för dagen och fördrev tiden på basen där man kunde köpa matvaror och spela bowling och eller gå på bio.

Ibland följde vi med pappa till universitetet där han jobbade. Stående vid fönstret i lektionssalen kunde jag se ner i gränden där husmödrar hissade upp matvaror i korgar som försäljaren fyllt på. Inte långt därifrån gjorde Carabinieri razzior på smuggelgatan där amerikanska varor från basen såldes. För det mesta kammade polisen noll. En knäppning med fingret från den som höll utkik fick varorna att försvinna och hororna i de smala gränderna att dra sig tillbaka i skuggorna.

Pappa som var svag för nordiska riter gick ut med löfte om att hans studenter skulle få uppleva en svensk Lucia. Således tränade min syster och jag på luciasången och mamma införskaffade sedvanliga attiraljer bestående av vita skjortor, glitter och stearinljus till en egenhändigt tillverkad luciakrona. Iklädda den munderingen och frambärande lussebullar och glögg tågade min syster och jag med klappande hjärta gången fram där pappa just öppnade dörren. Vi tog i med de första tonerna, som hade samma melodi som den napoletanska sången, vilken handlade om något helt annat än den väna martyren Lucia. Men väl innanför tröskeln blev vi stående, förstummade. Från en liten resegrammofon strömmade Edith Piafs röst emot oss. Den sensuellt beslöjade stämman som sjöng Milord, våra vitklädda gestalter och brickan med glögg och bullar, blandades till en egendomlig och bisarr bild av svenskt Luciafirande.

En dag följde vi Edvard (senare kallad Teddy) till hamnen där han gick ombord på Gripsholm som skeppspojke. Mamma saknade honom men vi var glada över att få ta över vår brors rum och överlåta vardagsrummet, där vi sovit tidigare, till pappas studenter som hälsade på med vinflaskor och gitarrer. Det första de gjorde var att fösa ut mamma ur köket och ställa sig vid spisen och laga spagetti alla napoletana. Efteråt när de var mätta och belåtna fyllde de sina vinglas, tog fram gitarrerna för att sjunga sig igenom traktens gamla visor, bland annat den om Santa Lucia.

Först när sommarlovet kom och gatorna ångade av värme kunde mamma dra fram resväskorna inför resan hem till Sverige och Lövberget som väntade på oss med sin skira nordiska grönska.

Italiensk text Svensk text

Sul mare luccica l´astro d´argento På havet glimmar silverstjärnan

Placida è l´onda; Lugn är vågen;

prospero è il vento. mild är vinden. Venite all´agile Barchetta mia! Kom fort till min båt!

Santa Lucia. Santa Lucia. Santa Lucia. Santa Lucia.

Vårt svenska Luciafirande har inget att göra med den neapolitanska visan som handlar om en fiskare som försöker locka passagerare till sin båt. Han sjunger om det undersköna Santa Lucia som är en del av Neapel. Säkert var pappas idé om att vi skulle vara tärna och Lucia för hans elever ett sätt att sammanföra vår svenska Lucia sed med den napolitanska versionen. Musiken är densamma både hos oss och i Neapel där jag hörde den sjungas av pappas studenter. Den kom till Sverige i början av 1900-talet via svenska resenärer, men det skulle dröja några år till innan luciafirandet blev en svensk tradition.