HOLLÄNDAREGATAN 8b.

Under rådande omständigheter behöver man inte vattna. Så länge värmeböljan pågick i början av sommaren skyndade jag mig ut varje morgon för att ge växterna vatten innan solen började gassa. Saknaden är stor efter dessa morgnar när allting fortfarande kändes fräscht efter nattens svalka.

Nu i dags dato ligger jag kvar så länge som möjligt. Oftast somnar jag om och det tycks vara då drömmarna inställer sig. I morse drömde jag således om Vai och Ilja. Jag befann mig i deras kök på Holländaregatan mittemot Centralbadet. Där fanns en innergård med en liten park och en damm dit moster envisades med att ta oss med för att titta på de glosögda guldfiskarna som simmade runt runt. Efteråt gick vi över Kungsgatan och tog rulltrappan ner till saluhallen där moster köpte dagens höna eftersom höns och ris var en stående meny hos henne och morbror Ilja på grund av mosters ömtåliga mage. Tillsammans med expediten granskade hon hönan noga innan den med huvudet före åkte ner i hennes kasse. Hemma igen plockade hon hönan, svedde de små kvarsittande håren, stack in handen i hönans anus och drog ut inälvorna. Sedan kokade hönan i evigheter på gaslågan. Ibland tog gasen slut och Ilja fick stoppa polletter i gasleverantörten som fanns i hallen. Däremellan huserade han i deras kombinerade sov och vardagsrum.

Morbror var pianist och hade utbildat sig i Berlin. Därifrån flydde han till Helsingfors när han hotades av att bli inkallade i den tyska armen på grund av att han var statslös. I Helsingfors dit Vai och mormor lyckats ta sig strax innan Stalins övertagande av makten i Sovjet, träffades Ilja och Vai, som gått på konservatoriet i Moskva . Hon, mamma och mormor bodde i en trång lägenhet där Vais slarvighet irriterade mamma som var fem år äldre än hon. Vais verkliga namn var Valeria, vilket morfar beslutat att hon skulle heta. Det var också hans älskarinnas namn, hon som övertagit rollen som Michails hustru.

Mamma har berättat att Ilja var en mycket duktig och fin pianist. Sedan måste något ha hänt för hans pianospel blev med tiden tekniskt drivet men saknade känsla och temperament. Kanske berodde det på att Vai förbjudit honom att lämna henne för att (som han hoppades) slå sig ihop med sångerskan han ackompanjerat, hon med den djupa altrösten som blommade ut i vad som närapå blev en schlager: Vill ni se en stjärna se på mig …

Till en början försörjde sig Vai och Ilja på att måla små miniatyrfigurer på vars baksida det satt en säkerhetsnål. Dessa figurer var klädda i folkdräkt och såldes i stånd vid Skansen. Så småningom lyckades Ilja få sångelever som behövde ackompanjemang. Då var det inte nådigt att störa honom. Tysta och försynta satt min syster och jag under ikonerna på mormors säng och väntade på att allt klinkande skulle ta slut så att vi kunde röra oss i lägenheten igen. De gånger moster och morbror var ute passade vi på att undersöka vad som fanns under skynket på en hylla ovanför matbordet. Där hittade vi ibland före detta presenter Vai fått av oss, fortfarande liggande i sina omslag i väntan på att fördelas vidare. Också skafferiet var spännande där moster förvarade allt från snörstumpar till torkat bröd och gryn, kanske en åtgärd ifall den stora svälten skulle komma till Sverige såsom hon upplevt svälten i Sovjet.

Så småningom fick Ilja plats som Organist i engelska kyrkan. Bland hans och Vais kvarlämnade papper har jag hittat en bild på drottning Elisabeth när hon besökte kyrkan under sin korta vistelse i Sverige. Ilja dog relativt ung, han föll ihop över orgeln i kyrkan drabbad av ett brott på kroppspulsådern. Efter hans död flyttade Vai till Gärdet. Dit förde hon med sig den stora flygeln och porträttet på Ilja som hängde över hennes säng. Det var kusligt likt honom med ögon som följde betraktarens rörelser i rummet, På gesimsen ovanför fönstret stod alla mosters porslinsfigurer på parad och utanför köket kvittrade dormajedovi (småfåglarna) i väntan på brödsmulor. Till henne i Stockholm flydde jag under en svårt tid … men det är en annan historia.

   Centralbadet skapades av arkitekt Wilhelm Klemming. Hans dotter 
   skulptrisen Greta Klemmings skulptur Triton på Delfin utförd i brons 
   pryder fontänen. Den invigdes1923. Parken är förövrigt en del av den 
   gamla trädgården kring den Hårlemanska malmgården från 1710. Man kan 
   komma till den parken, som är Stockholms minsta, antingen från 
   Drottninggatan eller från Holländaregatan via badhusets entré.