H 2 0

Vatten i alla dess former. Från det alla första: dopet. Och en höstdag, några år senare, sitter jag vid strandkanten i Lövsjön och plaskar blåfrusen och naken i det kalla vattnet,                                                                           

Nästa minne är stigen ner till Olsen, förbi kallvattenkällan och spången över våtmarken. Att dyka ner i vattnet efter vandringen genom skogen, ta simtag, göra konster som barn tycker om att göra och återvända hem mot kvällningen när skogens dunkel får oss att skynda på stegen tills den mynnar ut på ängen där det växer svamp och där vi kan se röken ur skorstenen till Spökköket

Senare kommer båtturerna i min barndomsstad. Ångbåten styr ut från kajen, skum stänker och väter ner relingen där vi trängs ivriga att vara först i land. På väg hem är vi trötta och hungriga och spanar ivrigt efter det vita huset nedanför domkyrkan, där mammas gestalt rör sig bakom fönstren på andra våningen.

Och så det mest omtumlande. I Positano sorterar pappa böckerna i morfars bibliotek. Morfar är död och begraven i den lilla kyrkan i byn där han bott så länge. Mamma begär ledigt för oss i skolan och vi reser för att bo några månader i Vetticka di Prajano. Från bussfönstret ser jag den oändliga blå vattenspegeln. HAVET!            Förälskelse, och lyckan överrumplar mig när vattnet sluts kring min kropp första gången jag hoppar från klippan rakt ner i det smaragdgröna.

Efter att pappa börjat arbeta på universitet i Neapel och vi bosatt oss i Italien, flyr vi försommarvärmen i Neapel och reser till S. Maria di Castellabate. där vi hyr ett rum hos pensionatsägaren Silvano. Till rummet hör ett litet pentry där mamma lagar spagetti och brygger kaffe som smakar konstigt, tills fru Silvano upplyser oss om att. vattnet är bräckt och att vi som alla andra får hämta dricksvatten i ett krus vid den allmänna sötvattenspumpen.                               Min syster och tillbringar nästan all tid på stranden. Vi tjuter av förtjusning när vi sugs ut med vågorna, blir vilande på krönet och kastas upp mot stranden i ett skumbräm, för att återigen sugas ut av vågorna och dränkas i nästa våg innan vi till sist kravlar oss upp på den heta sanden.

Flera år senare för första gången ute på egen hand för att hälsa på släkt i Finland. Några av dem bjuder mig att tillbringa några veckor på en ö långt ute i skärgården. Jag fiskar stora havsabborrar och badar bastu, plockar blåbär och ror tillsammans med mina kusiner över det lilla gattet där Finlandsfärjorna med strypt motor försiktigt navigerar genom den trånga passagen. En dag tar motorbåten oss ut till det yttersta havsbandet där vi går iland på en klippö omgiven av sanddyner som sträcker sig långt ut i vattnet. Vi blundar mot solen medan vågorna slår rytmiskt och lojt mot stranden och måsarnas klagande skrik är vita interpunktioner mot den ljust blå himmel.  

                                                                   X

Och ett annat jag. En annan tid. Fräsande skum, nötta galonklädda säten och stänk från hundratals färder med bofasta och en eller annan turist ombord. Dessa färder så fyllda av nederlag, bortkommenhet och den skenbara tryggheten vi Gertruds köksbord bakom fördragna gardiner och det starka blandat i kaffekoppen, för syns skull … Nederlaget och den skenbara tryggheten och den stora frågan VEM ÄR JAG? OCH VARFÖR?

Under vintern blir det här havet stelnat i en paroxysm. Isbrytare förmår inget. Bara långt där ute vrålar mistluren, varnande för höga sjöar och bottenlösa gravar. Också jag har stelnat, mitt liv brötar ihop sig. I köket, hos mannen jag bor luktar det alltid fisk, fjäll glittrar i silver på väggen bakom diskbänken.                             Sedan tillbaka till fastlandet och gatorna som stup och mitt arbete som biträde på Sahlgrenska och min säng i garderoben hos min bror där jag häckar som en fågel i ett alltför trång bo.

Återigen snurrar tidsvisaren. Jag har lagt haven bakom mig tills den dagen jag sent omsider är tillbaka på stranden i S. Maria och min lilla dotter som ännu inte kan gå pekar på de loja lekfulla vågorna; Mare bello, säger hon, något hon kanske lärt sig av sin morfar, innan hon snabbt som en nyfödd krabba kavar iväg mot det lockande vattnet.

Alla dessa … också nu senast Östersjöns arkipelag med sina röda sommarstugor och eleganta villor och svenska flaggan hissade inför midsommarfirandet. Saltstänk och böljande sjögräs och lungorna fyllda av syre.                                Fröjden över denna planet så omgiven och förankrad i havet.

Men sedan sorgen över att veta hur dåligt det där vattnet mår, hur illa vi farit fram med det som är en av förutsättningarna för planetens överlevad. Allt för vår bekvämlighets skull. Där i den befriande synen av det jag hållit som högst avråds människor från att äta den fisk de fångat.

Jag skulle vilja glömma, men jag kan inte. Kanske för att det värker inom mig och i den smärtan att förlora göms medvetandet om att tiden är på flykt undan oss och att vi aldrig kommer att kunna återställa den.