Gypsophila paniculata

Lövberget blev spelplats för två stora fester. Den ena när pappa, efter att ha firat sitt femtioårskalas på Gyllene Freden i Stockholm, firade en andra gång i fäbodstugan i Finnlindo dit Lövbergsfolket var bjudet. Den andra stora festligheten inföll en sommardag när Barbro gifte sig med min yngste bror Teddy.

I flera veckor hade jag fantiserat om den portal av rosor under vilka de skulle vigas vid varandra, men när den dagen kom var allt så kaotiskt att jag fick nöja mig med en bukett rosor vilka stod på bordet, som för tillfället var täckt av en vit duk och två vita ljus i de gamla silverljusstakarna.

Ute sken solen men inne i mammas och pappas sovrum där bröllopet skulle hållas hade brudens mamma just brett ut brudklänningen hon medfört från Göteborg. Det var en vidlyftig kreation med vid kjol och åtsittande liv, allt i styv spets. Min blivande svägerska, som dessutom just den dagen hade tagit en mängd smärtstillande mot magsmärta, stod chockad mitt på golvet och grät. Jag sätter aldrig på mig det där, snyftade hon medan hennes mor likaledes gråtande talade om för henne hur otacksam hon var; klänningen är ju fin, tänk så vacker du kommer att bli i den. Sen vände hon och försvann hulkande bort mot grannstugan vi fått låna för hennes räkning. Där stängde hon in sig och vägrade komma ut.

Under tiden hade goda vänner åkt till Sandviken för att hämta Barbros konfirmationspräst som skulle viga henne och min bror. Oroligt väntade vi på att höra bilen stånka sig uppför den sista långa backen till Finnlindo. I spökköket stod mamma och la sista handen vid abborrsoppan, som skulle utgöra förrätten till bröllopsmiddagen. När hon fick syn på oss ropade hon att vi måste leta reda på pappa som försvunnit. Till slut, efter att ha sökt igenom härbret och svalstugan, hittade vi honom i bastun där han sträckt ut sig på bastulaven. Vi fick använda all vår list för att få honom att resa sig från sitt läger, han gjorde det ytterst ovillig men löftet om en sup fick honom på fötter. (Varför pappa reagerade så på min brors giftermål förstod vi aldrig.)

Vi placerade den blivande svärfadern i gubbstolen vid fönstret. Barbro hade till slut kapitulerat och tagit bröllopsklänningen med sig till härbret där hon och Teddy huserade, medan vi andra med lämpor försökte få hennes mamma att låsa upp dörren. Det tog sin rundliga tid men till sist öppnade hon dörren medan hon torkade tårarna och gjorde en snabb makeover innan hon följde med oss till storstugan.

Vid det laget hade prästen från Sandviken anlänt och mamma kom in från spökköket, knöt av sig förklädet och drog en kam genom håret. Så stod vi där samlade framför det prydda fällbordet. Lågorna från ljusen fladdrade i vinddraget, utanför lekte den ystert över ängarna där korna betade, men inne i rummet där vi stod rådde tystnad.

Den rundmagade prästen väntade tills alla var på plats. Så kom bruden in och hon precis så vacker som en brud ska vara. Vigselceremonin tog vid, min bror intill Barbro och ringarna som bekräftade deras förbund kom med en viss möda på plats.

Champagnen stod redo och på bordet i pörtet väntade den rykande abborrsoppan i en terrin. Efter middagen skulle prästen skjutsas tillbaka till Sandviken och jag följde med chauffören som sällskap. Därför vet jag inte så mycket om avslutningen av dagen, men jag har ett annat minne av prästen vilken under en kort paus står med händerna som om de voro knäppta med huvudet höjt och det grå håret som en gloria kring huvudet. Kanske ber han för sitt konfirmationsbarn och för hennes äktenskap vid min yngste bror sida.

Brudslöja

Mamma var besviken att den inte hann blomma till bröllopet.