FORTFARANDE SOMMAR!

En helt fantastisk dag igår när vi var till Uppsala för att gratulera Selma till hennes inträde i tonåren och vi gick hem till Andreas från Botaniska trädgården kändes det som om jag mer än gärna hade bott i en stad. Alla människor, ljud och rörelser förhöjt av att ha avnjutit en räksallad på kaféet i parken

Idag, trots färdigställande av rabatten + tjugo tämligen stora och tunga stenar som jag kört i skottkärran och dumpat vid rabatten för att kanta den, eller turen med gräsklipparen, måste jag ge vårt lilla samhälle företräde framför Uppsala. Efter väl förrättat värv pustade jag ut i rottingstolen och bara njöt. Och så infann sig naturligtvis bilden av översvämningsdrabbade källare, om bråte som flyter omkring och orenat avloppsvatten och vetskapen att det ser helt annorlunda ut på andra håll. Människor som igår fick evakueras från ett brinnande trevåningshus, för att inte tala om dem som mister allt, och som måste vara beredda på flyglarm när som helst.

Men det är så långt borta. Och katastroferna söker oss oavsett hur vi försöker undvika dem. Med tiden har jag blivit fatalist. Det som kommer, kommer! Lika omöjligt som det är att springa ifrån sin skugga lika omöjligt är det att undkomma vad som väntar oss. Vi kan bara försöka leva så gott vi kan.

Och varför tillåter jag förövrigt tankarna att få herravälde? Kan det vara så att en vacker dag blir ännu vackrare när vi vet att den inte är självklar. På samma sätt som dagarna när min yngste bror och jag varit till Björbo och med en viss möda övertalat handlaren att ge oss kredit och sedan med kartongerna fyllda med matvaror gått de elva kilometrarna upp till Lövberget och där, på det gamla fällbordet vid fönstret morgonen därpå kunnat duka upp smör och ost och mjukt bröd och nybryggt kaffe och ingenting kan överträffa den frukosten, som, om det varit en daglig rättighet, inte hade smakat tillnärmelsevis lika gott.

Jag vet det där jag halvligger i korgstolen och blundar mot solen. Omgiven av mina blommande flox, doftliljorna, den vita tobaken och vid lilla huset de rosa malvorna. Det är så ljuvligt att bara vara där och känna den varma luften mot huden. Lyckan är kortvarig men förmodligen skulle ingen stå ut med ständig lycka. Där kommer ett litet moln seglande, inte regn väl? Nej det är inget sagt om regn.

Ta AI och sätt den i korgstolen och säg åt den att den ska njuta. Vet den vad njuta är? Känner den att den här oväntat vackra sensommardagen är en gåva. Är det talade ordet detsamma som det tänkta? Alltsammans måste ju programmeras in … och om fel person står för inprogrammeringen …?

Allt bli bara tankeexperiment i halva mitt jag, den andra delen den hör till det där man trots alla beskrivningar aldrig kan beskriva eftersom känslan tolkad i ord förvandlas till någonting annat. Att ord kan ställa sig i vägen för den spontana upplevelsen måste vara något unikt som bara gäller människan. Fast jag vet ju inte hur andra levande organismer fungerar. Kanske ser de med ömkan på oss som försöker förklara allt genom att analysera och katalogisera allting: oss själva, vår omgivning till och med universum, som om vi vore gudar och inte bara en liten del av något oändligt mycket större vars existens vi anar men aldrig kommer att kunna förklara.

Mina trogna 10 år gamla dahlior blommar troget varje sommar.