F A T A M O R G A N A.

Ögon ögon ögon ………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………. och så vidare …….

Jag har varit besatt av ögon: kliande, rinnande, svullna tills de liknat ögonen på en gris. På grund av detta har jag gått omkring i det sociala livet med solglasögon - genom dessa har omgivningen förändrats, de illuminerade trädgårdarna och husen simmat i ett milt och ändå glimmande orangegult ljus.

Att ha ögon att se med. Ett ämne som dykt upp i min fantasi ett antal gånger. I min ungdom i en längre novell som handlade om en nyopererad ögonpatient. Vad rör sig i rummet omkring henne; hon hör röster; ibland hotfullt nära, ibland långt borta. Fiktiva gestalter flyter genom hennes hjärna, vill henne något. Gömmer hon hemliga dokument i sin säng? Hon är hjälplöst utgiven till skuggorna. De förflyttar henne men hon kan inte avgöra om det är långt bort eller nära, bara den annorlunda temperaturen som växlar från varmt, nästan kvalmigt, till svalt på gränsen till kallt. Sänker de ner henne? Tänker de begrava henne levande! Vad är det för ljud hon hör. Vilka är dessa glidande varelser? Det prasslar av tunna rockar, gnisslet av en stol som dras över golvet? Hon vill inte se! Vad som än händer VILL HON INTE SE!

Idén blev förstås halvfärdig och gömdes bland alla andra halvfärdiga berättelser. Ändå är jag idag nästan färdig att ta upp den igen. Vad är det som skrämmer mig? Är det vår maktfullkomlighet som gått överstyr och långsamt håller på att vicka jorden på ända så de myrliknande små strävande människorna glider av jordskorpan ut i ett vindlande gåtfullt universum där hon oförmodat möter sin namne. Hon skriker och sträcker ut handen men de når inte längre varandra. Dömd till detta svävande hemska seende färdas hon långt bort från sitt ursprung.

Alla dessa tankar drabbar mig tidvis unisont och då vet jag inte längre om jag är en individ eller del av en annan individ. Samtidigt händer under. Jag går vägarna såsom jag gjort återkommande under åren och jag talar i tungor. Långa meningar slingrar sig ur mig likt ormar som legat i dvala. Runt omkring mig knäpper och blåser det i mörk granskog, orörda vita snöfläckar, djur betraktar mig, som inte kan se dem.

Och sedan går jag mot solnedgången och är snart hemma igen. Salvor kletas på, och torkas av. Ur den vaga bilden av mitt arbetsrum framträder det vardagliga. Den slarviga högen av papper som jag ska sortera en dag, porträttet av mormor ovanför mitt skrivbord, hon som sparade en del av sin pension för att mamma skulle kunna köpa skor åt mig. Intill det finns stugan i Lövberget i sitt ursprungliga skick, på fotot till vänster sitter pappa vid vårt matbord hållandes i en flaska vin och ovanför blickar moster Valeria ut i rummet, huvudet täckt av en ljusblå basker, leendet minner fortfarande om den skönhet hon en gång var. Och på mitt skrivbord bokstäver: vita på svart botten, nutidens fata morgana gömmande på ännu oskrivna tankar och ord.

Svävande nåldyna.

Fata morgana. = en synvilla

beroende på att ljuset träffar ett luftskick som har högre eller lägre temperatur än den omgivande luften.

Eller om man så vill: Legenden kung Arthur syster Morgan som lockade sjömännen i fördärvet

genom ljusets sepglingar.