F Ö D D I J U N G F R U N S T E C K E N.

 Idag skulle mamma fyllt 1020 år.

Framför mig på väggen hänger fotot som Hans Erixon tagit. Det är taget en midsommar i Lövsjön, där pappa varit lärare för finnmarksbarnen och som min syster och hennes man så småningom köpte och bosatte sig i under ett antal år.

Mamma, Vasilissa, Vasca i Finland och Lisa på sjukhemmet vid Älvmötet i Djurås. Mippi kallade vi henne som barn och klängde oss fast vid henne när hon grät i kökshandduken över vår bedrövliga situation i Staden när pappas artiklar kom tillbaka och han redan fått förskott på Jordbrukarnas Föreningsblad där han skrev ”kartiklar”. Ännu mer grät mamma när han for till Italien. Hennes brev var fyllda av ekonomiska problem men genom dem alla, och jag har läst de flesta, lyser kärleken från en stark med förtvivlat längtande kvinna. Deras förhållande var ingalunda harmoniskt, stormen ven runt husknutarna och ofta vek sig pappa, men de talade alltid med varandra om allt mellan himmel och jord; böcker, religion, mat och hon hyssjade roat åt honom när han drev med borgarbrackorna i staden.

Godnatt procedurerna när vi var små var oändliga. Bye bye, Mippi och pussarna flög genom luften innan hon återvände till pappa i Biblioteket där han satt i den stora ärvda fåtöljen klädd i grå damast och läste.  Och sedan for han. Först till S. Michele på Capri och sedan till det eländiga rummet, granne med kyrkogården i Neapel. Och där kastades han mellan mörk uppgivenhet och eufori och skrev om alla de nya möjligheterna. Han skulle komma ut här och där och allt skulle ordna sig men nästa brev andades desperation och mammas ångest eskalerade, i det vita rappade gamla biskopshuset på andra våningen - där det inte fanns någon annan värme än utdömda kakelugnar och ett spöke som många gäster varit utsatta för. Om det inte hade varit för kärleken han det varit hemskt. Men när hon berättade om deras möte i Rom, om igenkännandet i den tafatte diplomatsonen, som vägrade att foga sig i sin mors önskan och göra karriär och i stället begravde sig i filosofiska uträkningar och ett tillfälligt arbete på Lantbruksinstitutet i Villa Borghese. Författare skulle han bli och blev och hur skulle det gå när mammas livskamrat och trätobroder (fast hon kallade trätorna för diskussioner på ryska) var så oändligt långt borta.

Så till slut när ryktet gjorde gällande att skilsmässa stod för dörren i författarfamiljen sålde hon det vackra väggskåpet som redan var tömt på det mesta av värde. Affären var omständlig och tog sin tid, men en dag … en dag for vi. Via Stockholm där vi övernattade hos Valeria och Ilja.

Och sedan återförenades vi, efter den två dygn långa resan med tåg, med pappa. Och for via Rom till Neapel och båten över till Capri där han hyrt åt oss. Vid det laget hade pappa fått arbete på universitet i Neapel och mamma, som under den här tiden sörjde mormor som dött under hösten, tröstades av blomrikedomen på ön, av det blå havet och mimosan som spred sin doft i de två rummen på Via Grotta delle Felci.

Det var först under deras ålderdom som de vilda diskussionerna sinade. Pappa hade gått i pension och de bodde först i ett rött bolagshus och senare granne med oss i byn.

Kortet jag lägger ut, är fyllt av midsommaraftonens glädje, av min systers fantastiska smultronglass, vyn över Lövsjön och barn som springer omkring med blomkransar i håret. Och naturligtvis en del förvecklingar som hör midsommarnatten till.

Men vad mamma mindes på Älvudden var inte vår tid. Hennes tid var en annan; det var parken i Moskva där hon gungade och äldreboendets källare som var fylld av vin, vi kunde bara välja vad vi ville ha. Och maten, som kom skramlande i sina rostfria kärl, var vaktel med en sås gjord med grädde och konjak.

Svalorna flög som skuggor förbi fönstret alldeles som vårt liv till slut bli till skuggor ur det förflutna och minnen hos dem som saknar.