ETT KLIPP

Det är så det ser ut. Och naturligtvis kan jag inte beskylla någon annan för det. Min förbenade impulsivitet. Kanske var det för att vi varit uppe så okristligt tidigt på morgonen. Men efter ett kort besök på regionsjukhuset, bad jag S att stanna till vid ett varuhus för att inhandla ett nytt överdrag. till strykbrädan.

När jag kommer in dit är det första jag ser några lilarosa mjukisbyxor med till hörande jackor. Bra pris också. Visst behöver jag nya mjukisbyxor i stället för dom gamla? Jag känner på tyget, mjukt och skönt, lämpat för mitt soffliggande framför teven. Jag håller upp brallorna framför mig, ser ut att passa men nog vore det bäst att prova. Vid den här tiden på morgonen finns det få expediter tillgängliga. Men så får jag se en som håller på med nåt vid en hylla. Jag frågar efter en provhytt. Finns ingen, han skakar på huvudet. Vaa? Hur ska jag göra då, för nu är jag helt övertygad om mitt behov av byxor. En snilleblixt. Jag vänder mig till expediten igen. Om jag går bakom montrarna där kan jag väl prova, där kan ju ingen se mig. Jag har två par byxor på mig så jag kan ta av det ena och behålla det andra på. Han nickar som om han hört mig och rätar på sig varefter han tar några trevande steg i riktning bakre regionen av affären innan han ger han mig en misstänksam blick och skyndar tillbaks till sin varuhylla. Jag ser mig omkring. Inte en själ i sikte.

Snabbt drar jag av mig byxor nr. 1 under vilka jag har tunna tights. Mjukisarna sitter bra men är förstås för långa. Jag låter min väska och jacka ligga och stegar ut ur mitt gömställe. I ögonvrån uppfattar jag en gammal man som rotar bland handskar i en monter. Har han stått där hela tiden? I alla fall dyker det upp ännu en morgontidig expedit. Med mjukisben som släpar i golvet visar jag upp mig. Vad tycker du, passar dom mig? Hon nickar: Jo mycket bra! säger hon. Tja dom är ganska långa men det kan jag ju lägga upp!

Jag hasar tillbaka till byxor nr 1, hänger dom över armen tillsammans med mjukisarna jag dragit av mig. En lov bort till hängarna och jag förser mig med en skärlila överdel. Med plaggen i famnen skyndar jag vidare för att köpa det där skyddsöverdraget jag egentligen kom hit för att inhandla. Det är då när jag skrider mellan de olika hyllorna som jag upptäcker att det vimlar av expediter kring mig. De följer mig som en uppvaktande skara, kanske imponerade av den nonchalans med vilken jag nappar åt mig ett par lilaskära fingervantar och en förpackning överdrag noga gömt i ett hörn bakom rengöringsmedlen.

Nu har jag nått fram till kassan. Där måste jag dumpa mina grejer för att ta upp telefonen. Jag ringer min dotter som befinner sig nånstans i närheten och ber henne komma till kassan så jag kan dra hennes bonuskort, på så vis kan hon få extra poäng. Hon anländer och från andra sidan kassorna lämnar hon över sitt kort.

Först efteråt när vi satt oss i bilen så kommer jag på att jag ju faktiskt inte alls vill ha några lilaskära mjukisplagg. Och dyrt blev det med tanke på att man sålde jacka och byxor separat. LÄMNA IGEN! Jag måste lämna igen. Och eftersom de har en identiskt lika affär i grannstaden som vi ändå passerar på hemvägen är det där vi stannar. Bärande på dom skärlila får jag tag på en mycket vänlig dam som har full förståelse för att kläderna inte passar den bekant jag köpt dem åt. Hon hade redan både byxor och jacka säger jag förklarande och expediten ser vänlig beklagande på mig. Ja, sånt händer, säger hon och lotsar in mig på byten och återlämning.

Med rätta stolt och nöjd med mig själv sätter jag mig i passagerarstolen bredvid S. Nu har jag alltså berikat mitt konto med närmare fyrahundra kronor. De skärlila fingervantarna behåller jag, för vantar kommer ju alltid bort och kan alltså betraktas som legitimt att förvärva. S som är diskretionen själv kör ut från parkeringen. Med blicken på vägbanan och ett litet leende i mungipan säger han: Va bra att du kunde lämna igen dom. För han vet, han är van eftersom det händer allt som oftast att spontaniteten bedrar visheten medan visheten ändå segrar till slut.