ERIK DEN HELIGE OCH BISKOP HENRIK.

I bondepraktikan benämns den 19 januari, med namnsdagen Henrik, som årets vackraste dag. Och visst är den vacker med de halvmeterhöga snövallarna och kylan som håller ett järngrepp om oss. Lägligt går två av våra kärnkraftverk för halv maskin på grund av kontroller och vi ges rådet att duscha innan elen stigit till rekordnivå. Detta torde kanske vara svårt för vissa men med tanke på Ludvig Nordströms kritik om Lort-Sverige har vi långt kvar till det tillstånd som han beskrev i en radioserie på trettiotalet.. Tvärtom sägs det att vi förstör den skyddande hudbarriären, som vi behöver för att stå emot vissa virus och bakterier, genom att duscha för mycket.

På trägravyren som gjorts efter ett kopparstick från 1400-talet vilket räddades från altarskåpet i Uppsala domkyrka, när den förstördes i stadsbranden 1702, bär några män den helige Erik till hans jordafärd. Han var då trettiofem år och hade levt tio år längre än biskop Henrik med vilken han företagit ett korståg till Finland. Biskop Henrik som blev Finlands nationalhelgon firas fortfarande i Finland liksom Erik den helige är Sveriges nationalhelgon och Stockholms skyddshelgon. Allt detta kan jag få en inblick i genom att läsa bondepraktikans kalender och notera vad som står om den nittonde januari vilken betecknas som årets vackraste dag.

Det är märkligt det där med skönhet. Skönheten är ofta bräcklig och skör och ibland rent av farligt medan det froväxta knotiga stoltserar med sin styrka. Varför är det så? Varför kan vi inte bara bejaka det som är vackert, i stället för att till varje pris dra nytta av det vackra. Ibland tänker jag på bilden av Marta och Maria som får besök av Jesus. Marta som säkert är ett rekorderligt fruntimmer känner sig inte bekväm med besöket utan fortsätter att feja och sopa, medan Maria sätter sig ner och lyssnar på vad Jesus säger. Jag har känt sådana människor, som mitt i vad som i mina ögon verkar att vara ett kaos, sitter ner och lyssnar som om jag vore den viktigaste personen i världen just då. Det är faktiskt en gåva och av mycket större betydelse än att vara rekorderlig. Men det kräver ju också sitt tribut att lyssna, att hitta ord och att bortse från Marthas snedblickar och menande miner.

Jag för min del har inte det tålamodet. Det rycker och sliter i mig av allt jag inbillar mig att jag måste göra. Och det är ju dumt eftersom jag aldrig kan springa tillbaka i mina egna fotspår för att försöka hålla kvar tiden.