E L E G I

Stjärnhimlen lockar mig inte lika mycket som skogen. I skogen finns ett dunkel, mjuk mossa som om jag böjer mig blommar med små rosa blommor. Det finns dofter där också. Den aromatiska av tall och granbarr och vill det sig väl ett stånd nattvioler, den där ”riktiga” sorten på smala stänglar och anspråkslöst vita blommor som bär fram sin doft till mig. Där finns gömmen, kanske rådjurslegor, och om hösten det silverflimrande gräset. Där finns myren med porschens söta doft och skepnaden av djur som döljer sig bland dvärgbjörkar och tallar.

Skogen lockar mig som det djur jag är. Det fanns en tid när den ropade på mig. Kom hit min vän, lägg dig ner. Låt lingonriset täcka dig, sjunk djupt djupt ner och känn jorden täcka ditt ansikte. Den goda mullrika jorden. Vi ska söva dig viskar linnean, var inter rädd. Din sömn blir utan drömmar och utan uppvaknande. Vi tar emot dig som en av oss. Vår famn är oändlig och rymmer alla dem som längtar efter sömnens glömska.

I stället kom tårarna. Sittande på förarsätet i den röda toyotan. Den där förtvivlan som blir då det uppstår en krater inom en, efter en älskad människa. Den kratern har stelnade kanter och den kan aldrig fyllas av någon levande materia igen.

Kanske är det därför jag inte tycker om stjärnhimlen. Dessa döda ljus som sägs inte gå att räkna, små sting mot oändligheten där utanför. Mot svarta hål och döda kroppar svävande som michelinfigurer i sina rymddräkter. Djur också de stelnade i den obrutna evigheten. Minne av katekeser och böneremsor och ord lösryckta virvlande. Jag vill ropa till de stigmatiserande stjärnorna att tända sitt ljus igen, men ingen svarar mig. Tystnaden är så total, så överväldigande att den rinner nerför min ryggrad får mig att förfrysa.

Här växer ingenting. Här är bara frost, inga mossor och inga blommor. Här slickar den kalla elden allt som kommer i dess väg.

I det som är svårast finns ingen nåd. Är detta straffet för att vi levandegjordes? Måste smärtan gå igenom oss och fräta våra kroppar tills de är såriga som av lepra?

Naturligtvis borde jag inte vara så nerslagen. Inte tänka på framtiden och inte på det förgångna. Vi bör ju fånga dagen som det heter. Ändå frågar jag mig: Vad tänkte Jesus när han på korset utropade; Herre varför har du övergivit mig? Var detta det största offret han gjorde för att bli människa och gestalta människans skräck inför förgängelsen.?

Nu är jag en gammal kvinna. Som någon slags relik sitter jag och ger ord till mina tankar. Väl vetande att dödligheten skrevs in i mitt arv från och med min tillblivelse.                                                                                                                                     

AI i all sin perfektion kommer inte att kunna lösa den stora övergripande frågan om varför vi föds för att dö? Inte heller kommer den att kunna hitta svaret på andens existens hur mycket den än dissekerar vår mänskliga hjärna. Och detta ät trösterikt idag när kylan tagit greppet om oss och himmelens tystnad lovar oss ännu en kall natt.