DUALISMEN OCH ORDEN.

Läser för tillfället nobelpristagaren Jon Fosses III-V del av septologin Jag är er annan. Redan titeln ger en fingervisning om huvudpersonens schizofrena förhållande till sig själv, men är samtidigt ett mästerligt prov på den dualism som ofta hör skapandet till.

Jag tänkte på det idag när jag var ute och gick och frasen På Hardangervidda finns inga balalajkor, rann upp i min hjärna. Varifrån kommer en sådan fras? Jag spelar inget instrument och har bara vaga minnen av en resa över Hardangervidda under min ungdom. Är det musikaliteteten i meningen eller mitt sinne för rim, som blev påtagligt när jag under vinets inflytande på Skandinaviska föreningen i Rom läste rimmade nidverser för gästerna.

I Fosses sätt att närma sig bandomen och väva in den i det nuvarande med tydliga avvikelser till sitt alter ego, vilken vårdas på sjukhuset svårt alkohoskadad, finns den såriga rädslan att närma sig det svåra. Samtidigt råder ett slags hat-kärleksförhållande mellan konstnären och hans måleri, viljan att vara i det och vetskapen att för att vara i det måste han överleva, det vill säga sälja sin konst. Han slits mellan uppgåendet och de tillfälliga ögonblicken av klarsyn, som snabbt förvandlas till något annat. Kryssande mellan ytterligheter löper berättelsen i flera skikt. Djupt där inne finns en brännmanet, ett något som jaget skyggar för.

Kanske är det sådana förnimmelser som bara musiken kan förlösa. Smärtan, lidandet och storheten i att vara människa sett genom ett tillsynes förenklat perspektiv och just därför fantasieggande. Det påstås i ordstävet att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Det håller jag inte med om, med tanke på det som kallas intuitiv intelligens, alltså förmågan att man utan att kunna förklara det känner på sig saker. Därför får man väl anta att världen är full med människor som anar saker men som inte kan formulera det annat än känslomässigt.

Kanske är poesin det som ligger närmast musiken och där det spontana tolkas bäst. Vilket i sig är en slags motsägelse, eftersom musiken kräver sina nottecken såvida du inte kan genomföra en konsert enbart på gehör.

För mig förblir Fosses roman ett mysterium. Det vore intressant att veta hur länge han har skrivit på septologin, hur mycket han skrivit om, vilken disciplin han har använt sig av för att slutföra böckerna och hur noga han har varit med att placera sina skenbart associativa tankar i rätt ordning. Kort sagt hur hans skrivarprocess har sett ut..

När författare säger att det bara kom till dem, att de skrev dag och natt som i ett rus och att de alltid hade vetat att de skulle bli författare, måste jag gratulera. För oss övriga är det hela kanske mer invecklat. Att ta sig tid, att tvinga sig, att tvivla och att vara euforisk, att acceptera böckernas korta levnadstid och konkurrensen med ”alla andra” är trösklar som jag antar att fler än jag snubblat över. Och varför fortsätter jag? Krasst svarat kan jag inget annat. Jag har aldrig lärt mig något yrke kanske innerst inne väl vetande och jag i så fall skulle sugits in i grottekvarnen och malts till smulor. Eller av ren bekvämlighet och rädsla. Det enda som återstår för mig är orden. Orden som poppar upp och förstör min jämvikt, orden som ibland faktiskt faller på Hälleberget och drar med sig ett ordskred. Orden som i bästa fall kan vara till tröst. Redan i staden lärde jag mig att lyssna på mamma, att inflika ord och få ord tillbaka: du är så klok Lali, tills jag hörde pappa säga till mamma att jag var ”lillgammal”. Lillgammal låter lika hemskt som skulpturen i kalksten av lilla Isabella på sarkofagen i kyrkan, den förgummade småflickan, salig i åminnelse.

Nu för tiden låter jag orden komma och gå, som ett flöde. Under mina ensamma promenader blåser de bort med vinden för att ersättas av nya ord. Och när jag kommer hem igen sveper jag Jon Fosses ord omkring mig och inser, vi är många ensamma, som är ensamma tillsammans.   

Hibiskusen blommar.

En tröst i novembermörkret.