DRAMAT

Häromdagen hörde jag på radion att Lo Dagerman kommit ut med en bok som handlar om hennes föräldrar; Stig och Anita Dagerman. Medan jag lyssnar till hennes svar på intervjuarens frågor tycker jag mig gå i den där förvildade trädgården utanför deras hus i Enebyberg. Gräset är högt och fruktträden är fulla med äpplen, alltså måste det ha varit höst. När jag vänder mig om kan jag se villan med tornet bakom mig. Dit upp leder en smal trappa och där inne är det nästan mörkt. Jag sitter på något som kanske är en schäslong. Stig sitter vid sitt skrivbord. Mörkret kommer inte bara utifrån, det är där som en känsla. Kanske försöker han tala med oss, jag vet inte men känner lättnad när vi går därifrån. Var mamma med oss? Pappa? Eller var det Anita som följt oss dit upp.

Samma höst läggs jag in på sanatoriet i Åre. Jag bor i ett rum med tre galna tanter som lägger tepåsar i kopparna som de fyller med hett vatten från kranen. Ibland äter de Mariekex som smular i deras sängar och de fräser åt mig att hålla käften när jag med lakanet som ett tält över mig gråter 1000 bittra tårar efter mamma och min syster som är kvar i staden. En dag säger de på radion att Stig Dagerman tagit livet av sig, gasat ihjäl sig och då måste jag gå runt och tala om för alla att jag kände honom. Njaa, kände och kände men i alla fall. Han satt framför oss och röken ringlade från hans cigarrett och jag höll i en kladdig kokosboll ända tills jag vågade sticka ut handen genom bilrutan och släppa den. Vi var på väg till Dramaten för att hälsa på Anita i hennes loge.. Stig frågade om jag tyckte om att läsa och det gjorde jag och då fick jag en bok som hette Katie på Kaptensgatan.

Varför var min syster och jag där? Kanske behövde mamma vila sig, hon sa ofta att hon behövde husmorssemester. Och just då skulle jag få blodförgiftning i handen och det var ju inte meningen men det gjorde ju i alla fall att jag blev speciell. Fräulein i köket som byggde slott med tinnar och ton av smör la huvudet på sned och läspade "armes kind" och jag såg på smörpalatset som skulle ställas på bordet när gästerna kom för att äta middag.

En morgon sitter vi utanför Stig och Anitas sovrumsdörr. Framför oss mot väggen står ett stort ekskåp. Rummet tycks vara nån slags hall, för som jag minns det finns där inga fönster. Däremot en dörr som står öppen. I rummet innanför dörren silar solljuset in över dubbelsängen där Anita och Stig leker med Lo och Jonas. Barnen kiknar av skratt och jag känner mig generad över att vara vittne till deras familjelycka nästan som om jag vore på teatern och såg dem spela sina roller på en scen.

Efter den hemska tiden i Åre, där jag grät mig till att komma hem, hade mamma rest någonstans medan en finlandssvensk kusinmamma tog hand om oss. Ibland smög jag mig in i biblioteket där en fyrkant på skrivbordet visade var pappas skrivmaskin brukade stå när han inte var i Italien. Jag satte mig i soffan framför den kallnade kakelugnen och mindes hur det kändes när vi, tre blyga flickor, avbröt de vuxnas prat där de med glasen i handen såg in i brasan medan samtalet flöt av och an mellan dem. Vi, min syster, vår bästis och jag riktade oss direkt till Anita och frågade vad hon tyckte var finast, blont hår och blå ögon eller mörkt hår och bruna ögon. I pausen som uppstod svarade hon att hon tyckte att rött hår och gröna ögon var vackert, sedan tog pratet fart igen och vi drog oss tillbaka.

Då levde Stig Dagerman fortfarande och jag hade skickat ett brev till Anita där jag bad henne om råd inför val av vad jag skulle bli, författare som pappa nästan väntade sig, eller skådespelerska. Hon svarade att skådespeleriet var ett svårt jobb och krävde mycket. Och senare släppte jag mina vaga teaterplaner eftersom våra resor tog vid och vår skolgång upphörde, Utan att jag egentligen ville det, började jag skriva, något som jag beklagar idag, eftersom jag säkert hade blivit en mycket bättre skådespelerska än författare.

Många år senare framträdde Anita Björk i min nuvarande hemstad. När föreställningen var slut hälsade jag på henne. Hon hade åldrats men den fantastiska rösten hade hon kvar. Jag berättade om min sons död i Meningit och hon såg sorgset på. Det var ett kort möte, vi hade kanske haft mer att tala om, men som så ofta sker skildes vi åt och det enda konkreta minnet jag har av henne och Stig är ett foto av henne som skådespelerska och svårmodet i Stig Dagermans blick det år vi bodde hos dem som blev hans sista i livet.

Takmålningen på Dramaten föreställer skaldekonstens gud Apollon, omgiven av de nio muserna.

Julius Kronbergs (1850-1921) mytologiska utsmyckningar blev väl mottagna av kritikerna.