DEJA VU.

Vädret är ett kapitel för sig. Vi försöker ihärdigt säga oss att det är tur att vi inte har det lika hett som i stora delar av Europa, men det kan inte hjälpas. När regnet bara skvalar är den trösten lika meningslös som att säga till barnet som inte vill äta upp sin mat: tänk på alla barn som svälter! Besvikelser och missnöje kan inte jämföras, det väcker bara irritation i stället för uppmuntran.

Ändå kan det inte hjälpas att pappas misshumör, när han satt vid köksbordet i Lövberget och gnällde över regnet, kändes jobbigt.

Hur mycket påverkas vi av våra föräldrar, deras värderingar och tänkesätt? En del egenskaper är naturligtvis beroende av genetiken, men väldigt mycket klistras på oss med tiden. Omedvetet härmar vi efter, jag kan komma på mig med att använda samma uttryck eller samma beteende som mamma eller pappa.

När S är mer än lovligt överbeskyddande påminner jag honom om hans pappa, naturligtvis väl medveten om att det retar honom. Samtidigt använder jag mammas gamla recept om hur man saltar in hrusti, eller gör pickles av små felfria svampar eller lägger ner stor möda på att följa hennes blinirecept, trots att jag inte är medlem i den gammalgrekisk ortodoxa kyrkan och såldes inte inleder någon fasteperiod efter bliniätandet. Jag har fortfarande hennes ikoner uppsatta i rumshörnen och i bokhyllan den jättelika ryska kokboken från tiden innan Ryssland blev Sovjet, trots att jag inte kan läsa den. Den är starkt förknippad med mamma i köket i staden, där vi bodde tills jag fyllt fjorton.

Hon står vid den jättelika vedspisen och på fatet tornar blinierna upp sig. Gång på gång betonar hon vikten att inte röra i smeten utan bara skumma dess yta. Blinierna blir luftiga och läckert brungula, alla tillbehör står redan på bordet och i dörren hänger den finlandssvenske poeten med snålvattnet bubblande i mungipan.

Den finlandssvenske är inte min och min systers favorit. Vi undviker honom i möjligaste mån men ibland hinner vi inte göra oss osynliga. Närmare och närmare kommer han. Ett par fötter i eleganta skor, golfstrumpor och pösiga golfbyxor och bröstkorgen och hakan och … ansiktet. Munnen som öppnar sig och den släpiga finlandssvenskan: VAR är mammaa? Vi dröjer med svaret, men till sist är vi tvungna: I Stockholm, viskar vi försynt. Och vaad gör hon i Stookholm? Frågar han och vi låtsas inte veta. Förgrymmat harklar han sig men innan han hinner fråga mer slinker vi förbi golfbenen. En bit ifrån viskar vi ganska högt: Jävla skitgubben. Han har inget att göra med att mamma springer på redaktioner för att försöka få ut pengar.

Poeten tycker inte om mamma. Han tycker förövrigt inte om några fruar som enligt honom är hämmande för skaparförmågan. Själv lever han sitt liv med Nupporna, de lättfärdiga damer som besöker honom i skrivarlyan. Det är han som ligger bakom vår flytt från det lilla samhället där pappa varit lärare. För varför ska han begrava sin begåvning ute på bondvischan när han kan få stöd och uppmuntran om han flyttar till staden som är så fylld av kultur. Inte bara genom prästerskap och biskopshus utan också genom läroverk, flickskola och seminarium för att inte tala om sinnessjukhuset.

Också mammas antipati mot poeten klistras på mig, som om jag vore en pappersdocka. Jag lär mig att undvika fallgropar och vårdar både mitt utanförskap och mitt förakt inför tjuvnypen, som när jag varit till mjölkaffären och lämnat fram lappen där mamma skrivit vad hon behöver för att göra pasha till påskens festmåltid. I mjölkaffären står tanter och stirrar på mig när expediten ovilligt säger att vi tagit ut alldeles för mycket redan, innan hon surt ger mig det mamma behöver. Först en bit utanför vänder jag mig om och räcker lång näsa åt tanterna som står och ser efter mig i fönstret.

En dag, men det går lång tid, vaknar jag till medvetande om att jag är fullklistrad med fördomar och aversioner som hindrar mig i mitt sociala umgänge. Bitvis upptäcker jag att människor sällan är vad de verkar att vara. Alla bär vi sår och ärr inom oss, men vi gömmer dem noggrant väl medvetna om att vi precis som alla andra flockdjur bär på dåliga och bra sidor. Och som flockdjur är vi benägna att anfalla dem som alla andra anfaller och att driva med den som redan blivit en driftkucku. För visst är det väl så att vi är rädda för att ta parti för någon som är i underläge om vi inte är säkra på att andra också tar parti för den personen. Skulle vi göra det ändå hamnar vi kanske själva i samma sits som den vi försvarar.

Jag vet inte i hur hög grad jag lyckats befria mig från arvet efter mina föräldrar. Som invandrade till Sverige (även om pappa var finlandssvensk) hade de sitt sätt att se på människor och beteenden, inte minst efter att själva fått ta konsekvenserna av första och andra världskriget.

Inte heller vet jag hur mycket mina åsikter och egenskaper påverkat mina barn, men att jag lämnat spår i arv till våra barn betvivlar jag inte.

Efter generationer slipas en del bort men dyker ibland upp som en känsla av deja vu, när en viskning i blodet från en för länge sedan död släkting gör sin röst hörd.

Pasjka som är en slags ostpyramid

äts efter fastan för att fira påsken.

Den består av keso, osaltat smör, sukat, vanilj, tjock grädde, äggulor, socker och hackad mandel. Alltsammans läggs i en

särskild träform där massan pressas samman och stelnar något. Sedan stjälps den upp och den toppformiga ostpyramiden

garneras med skållad mandel och sukat samt de grekiska bokstäverna X B vilket betyder Kristus är Uppstånden.

Pasjkan tas ofta med till kyrkan där

den välsignas av prästen. Den äts

sedan till Kulitjen ett slags sött bröd som gräddas i en hög bakform.

Mammas förrevolutionära kokbok bestående av 800, för mig oläsliga,

sidor.