COGITO, ERGO SUM.

Ibland, ganska ofta faktiskt, undrar jag vad jag håller på med. Och om jag inte höll på med det jag håller på med vad skulle jag då hålla på med?

Inte ligga i gräset och se upp i skyarna som driver förbi. Dels för att jag är allergisk och dels för att klimatet inte tillåter det såvida jag inte är klädd i regntäta kläder, eller ikläder mig vinterpäls när det är kallt.

Sitta vid datorn och skriva. Alternativt titta på nyheter som jag skulle kunna leva utan. Det skulle snart trötta ut mig och jag skulle få ont i huvudet och ögonen. Inte bra!

Stå vid ett löpande band och sortera muttrar? NEJ! Det passar mig absolut inte! Arbeta som undersköterska. Ifall jag skulle ha tid att ägna mig åt mina s.k. brukare, men bara då. Alltså faller den möjligheten.

Efter att så ha rannsakat mitt inre kommer jag till slutsatsen att jag kanske ändå gör det som passar mig bäst. Ligger kvar länge i sängen på morgnarna, fortfarande återkallande en del av nattens drömmar. Efter att ha sonderat dem övergår jag till vaga planer på dagens göromål. Dessa styrs under ena halvåret mest av vädret. Ska jag kasta mig ut för att rensa, klippa, kratta o.s.v. Regnar det kan jag lusläsa tidningen i stället (papperstidningen) eller inse att hushållsgöromålen kallar. Är det vinter föredrar jag att följa björnarnas exempel, alltså vänder jag mig på sidan och somnar om.

Alltsammans är emellertid fyllt av någon slags vällust över att jag disponerar min tid, blandat med en vag olust över att det kvittar den övriga världen vad jag väljer att göra.

Men … att tilldela också de minsta sysselsättningarna betydelse kan vara lika befruktande som att åstadkomma storverk. Hemligheten ligger i att tänka. Att tänka är ett gigantiskt jobb och tar stora delar av mitt vakna liv i anspråk. Varje handling jag gör har föregåtts av en tanke som gör att jag går och letar upp det jag behöver för att genomföra min handling. Inte bara den konkreta handlingen kräver tanke, utan tanken, vilken nu börjar löpa fritt, genomför psykologiska analyser, diktar långa epos, spinner intriger till handlingar i böcker, som söker läsare men inte hittar några eftersom orden aldrig blir nedskrivna.

All denna enorma möda det innebär att tänka borde på något vis kunna tillvaratas. Kanske om jag disciplinerade mig och gjorde upp ett schema över vilka tankar jag skulle tänka de olika veckodagarna och reserverade varannan dag till att realisera gårdagens tankar i handling. Möjligtvis är detta vad som kallas att prioritera. Att ha kontroll över sina tankar, inte låta minsta lilla ovälkomna tanke smyga stig in i systemet.

Detta händer mig tyvärr allt som oftast. Plötsligt kommer jag på mig med att säga högt: Hundratusentals mil måste det vara. Och vad menar min hjärna med att tänka sådana dumheter? Ingenting. Eller: jag får inte glömma v ad det nu var jag skulle komma ihåg. Ännu värre eller hur?

Detta är inte bra. Fram för tankens disciplin. En peng i sparbössan för varje feltänkt tanke. Jag måste nog konsultera AI men det påstås ju att också AI tänker fel ibland … eller AIs upphovsman

Av detta nu nedskrivna kanske ni förstår att jag inte duger till just annat än att tänka och då och då skriva ner några ord, kanske osammanhängande men ändå - bakom dem ligger det mycken tankemöda.

Cogito, ergo sum.

Jag tänker, därför är jag.

René Descartes.

Född 1596 i Frankrike,

död 1650 i Stockholm, dit han

kallats av drottning Krisitna.

Filosof, matematiker och jurist.

Decartes ansåg att själen

var ett och kroppen ett. Kroppen

dör inte för att själen lämnar den

utan omvänt lämnar själen

kroppen för att kroppen är död.

Dualismen är Descartes försök

att förena katolicismen med den nya naturvetenskapen.